Aftonbladet – 3 februari 1854, sida 1

vet... Fru Lagenhjelm började nästan ångra, att hor påmint henne om hennes fordna lif. — Ack, der gjordes visst ingen bön, — sade Ceci lia slutligen med låg röst. — Det lärde Jag först a en beskedlig hustru och sedan af Cornelias mor. — Cornelias mor! Hvadivill det säga? Ni ären ji syskon? Ett ögonblick syntes Cecilia förvirrad, men hemtade sig genast och uppslog sina stora klara ögon, hvilkas glans var så intagande. — Jag har kallat henne så, — sade hon, — emedar jag har att tacka hennes mor för så oändligt mycket oci emedan jag älskar henne som vore hon min syster. — Hör på, Cecilia, — sade fru Langenhiclm i de hon satte sig, — du måste berätta mig din historia .. Hvilka äro dina föräldrar? Hvilka Cornelias? — Ack! hvilka som voro mina föräldrar, vet jag ej Madam Hofverberg påstod mig vara hennes kusins dot ter, men det förekommer mig alltid, som det ej vor sannt. Det låter ej förena sig med mina tidigare håg komster, — och den elaka behandling jag erfor gjorde att jag så mycket längre mindes min första barndom. — Nå, hvilka minnen har du då bibehållit från den na tid? — Det förefaller mig alltid som om min mor vari ett ungt, vackert frumtimmer, — min far deremot el! gammal man, ty en gubbe med långt, hvitt skägg sväf var ännu stundom för mitt minne... Min mor smekt mig mycket, men jag såg henne ofta gråta, så att jag deraf slutar, att hon varit mycket olycklig... Om aft narne kom hon in till mig och satt vid min bädd och läste en aftonbön för mig... — Och du kan icke påminna dig hvad namn du ba: under denna tid? — Nej, jag minues ingenting mer från denna mi första barndom . .. Måhända dogo mina föräldrar, medai jag ännu var så späd... jag vetdet icke. Altnog, el morgon vaknade jag i en eländig, mörk stuga, som va uppfylld af folk... karlar, gqvinfolk, barn, allesammans som jag tyckte, kolsvarta... Jag började bitterligt gråt och ropa efter min mor... Då kom en gammal fu gumma fram, grep mig i håret och slog mig så läng till dess jag icke mer förmådde skrika... Sedan ka stade hon mig tillbaka på halmkärfven, under de förfär ligaste hotelser om mer stryk, ifall jag icke höll mi; tyst och stilla,