Aftonbladet – 3 februari 1854, sida 1

KARE NESS hemmet. En enda gång blott hzde han under denna til gjort ett fiygtigt besök hos fru Langenbjelm, med hvilken han för öfrigt flitigt brefvexlade. Han hade då h-lsat Cecilia med en kyss på paznan, tagit sin son och den lilla Cornelia i famn ... och rest lika hastigt som han kommit. Denna märkvärdiga händelse i den unga Cecilias nya lefnad kuude hon aldrig gömma. Hvad Cecilias föregående öden beträffar, hade öfversten förgätit att frågs dereiter, och det var först genom fru Langenhjelm som han underrättades derom. Dessa öden befunnos sederm ra risörkvärdiga nog, såsom våra läsarinuor lära få erfara genom det följande af vår berättelse, så framt de icke redan, trötta vid de politiska konspirationer som förekommit, längesedan ledsnat vid denna sannfärdiga historia. I början hade fru Langenhjelm icke velat såra det stackars barnet, öfver hvars vekhet hon nästan förundrade sig, med påminnelser om hennes fordna förnedringstillstånd. Men snart väcktes än ytterligare hennes förvåning genom Cecilias många kuvskaper i handarbeten, och hon llef nyfisen att veta hvem som kunnat på en simpel käilar meddela den unga flickan en så besktaffad undervisning. Och så inträffade att hon n afton, några dagar efter fru Stobees död, då hon gick förbi de båda fosterbarnens dörr, hörde Oicilia förestafva sin yrgre syster böner, dem det lilla barnet fromt efterjollrade, och siutligen så inneriigt bedja Gud för sin fosterfar och den goda fru Lavge: hjelm, att den lyssnande frun kände sig helt ixörd: — Fit så fromt och snällt barn! — sade hon för sig sjelf. — Hur i all verlden her hon blifvit sådan, uppiostrad af den mjudre aktningsvärda madam Hofverberg, eiler hvad hoa nu h.tt-.., Jag måste bestämdt ha reda derpå. Eon gick in och fann den lilla redan insomnad och Cecilia färdig att afkläda sig. Den unga flickan spratt till, då hon varseblef den ädla och sköna fostermodren, gjorde en djup bugning och stod sedan orörlig, liksom afbidade hon hennes befallningar. — Det är rätt vackert af dig, Cecilia, — sade frun, — att du gör din aftonbön med din lilla syster, innan du går till sängs . . . I sanning, jag trodde icke att du fått lära sådant på det ställe, der öfversten fann dig... En djup rodnad betäckte för ett ögonblick den unga flickans ansigte. — Hen höll sina ögon fästade på golf