Aftonbladet – 1 februari 1854, sida 3

Lindgren, deri understödd af dektor Nordström, prosten Berlin och professor Agardh. Doktor Sandberg rverade six mot denua åtgärd, då han visste at an komme att i dag afgöras i de öfrige ståuden, ej inseende hvarför presteståndet skulle just som vilja undandraga sig denna fråga, som vore af så yttersta vigt att få bestämd, då det gäller om än ytterligare en half million tunnor af den redan till brödföda otillräckliga säden skall offras ät bränvinspannorna. Bränvinspatronerna, mente talaren, hafva nog försvarare i de öfrige stånden, utan att presteståndet beböfver göra sig till dess sekundanter. Häruti instämde fiera at ständets ledamöter, men hr erkebiskopen förklarade att då ett enligt grundlagen tillräckligt antal ledamöter begärt bordläggning, han ej kunde neka den. Detia hade till följd att å öfrige af någon vigt varande fragor, som i dag skulle afgöras, af doktor Sandberg med flere ledamöter äfver begärdes bordläggning för andra gången, såsom konstitutionsutskottets betänkande n:o 3, med förslag til ändring af 61 regeringsformen ; statsutskottets no 21, med rikets ders revisorers berättelse; lagskottets n:o t, med grauskning af justitieombudsmannens emi t iden. Sedan dessa frågor p letia sätt 3 i blifvit hvilande, kom ordninger ill de i föregåen till ståndet inkomne ut kottsbetinkanden, hvilka rönte följande behandling: ut statsutskoutets betänkande n:o 22, angäende serskilda arfvoden för utbetalningen af riksdagskostnalerna samt grauskning af dessa, bifölls. Samma utskotts betänkand n n:o 23, i anledning af Kgl. Mits proposition om nedsättning af det årliga ackordamorteringsbidraget för landshöfdingetjensten i Calmar, och 4:0 24, angaende anslag at allmänna medel ul anläggande a eit kronomagasin vid Mörbylånga köping på Öland, bordlades för andra gängen. Ekoromiutskottets memorial n:o 15, med utskottets afstyr kan af föreslagen ändring af 20—25 i Kgl. M:t rörnyade taxa pi arfvode för landtmäteriförrättningar af den 18 Okt. 1534, bifölls. Samma2 utskotis memorial n:o 15, deruti utskottet hade ullstyrat att något ufseende ej måte fäsias vid väckt förslug om utsträckning af den i Kongl. kungörelsen af den 17 Mars 1780 civile embetsmän till 5 dagar medgifna tid att utan dertill af K. M:t meddelad serskild tillåtelse få vistas utrikes; utskottets ätgärd försvarades af biskop Fahlerantz, som ansåg 5 dagar under nu varande lättade kommunikationer vara tillräcklig tid för en person att utan serskild permission få vistas utrikes; behöfves längre tid, kan det ej vara annat än den resandes skyldighet att begära serskild tillätelse; straffet tillämpas väl icke för fördröjd återkomst, utan för underlatenhet att angifva anledningarne dertill. Biskop Anners edt ansåg äfven högst betänkligt att en embetsman, utan serskild permision, reser till fremmande ort: deremot ansig doktor Säve att i intet annat land än Ryss! land kunna sådana lagbestämmelser ega rum, och om nian möjlisen för en 70 är sedan fann en sådan lag kunna vara passande, hade omständigheterna nu så förändrats, att den ej kan annat än på det högsta ogillas. Prosten Berlin höll äfven straffet, embetets förlust, alltför strängt för en förseelse som så ofta kan varä ofrivillig. Lektor Söderberg ansäg prosten Berlins yttrande innefatta en ny motion, då det afsag förmildrade straffbestämmelser, hvarom utskottet ej yttrat sig. Vid votering återremitterades betänkandet med 335 röster not 16, som voro för bifall. Samma utskotts betänkanden N:o 16, i anledning af väckt motion att sökande till klockaretjenst mötte befrias frän undergående af examen inför kyrkoh-rde; N:o 17, angående upplifvande af E. M:ts nåd. varning af den 11 Aug. 1792, mot yppighet och öfverflöd; N:o 18, om rättighet för arrendatorer af Lunds domkyrkohemman att efter markegängspris lösa arrendespånmålen; N:o 19, om förändrad boningsort för provincialläkaren för Gottlands södra härad; N:o 20, angående två sqvadroners af indelta skånska ka: valleriet och Smålands husarremementens afsittning mot erläggande af hästvakansspanmäls-afgift. Utskotvet hade tillstyrkt att de i dessa betänkanden afhandlade motioner ej mätte föranleda till någon fikets ständers ätgärd, hvilken hemställan af stindet gillades. Laguiskottets betänkande N:o 5, med utskottets afstyrkande af väckt förslag om antagande af lagbereduingens förslag till civillag, bifölls. Samma utskotts betänkanden N:is 6 och 7 biföllos. Ekonomiutskottets betänkande N:o 21, om skyldighet för hvarje till arbetskraft kommen person att ärligen bespara nägot för sin framtid, intill dess den kunde anses nödtorftligen betryggad. Utskottet hade, såsom i gar omnämndes, godkänt motiverna och det sagneliga i förslaget, men kite motionen, sasom närvarande outförbar. Öfver denna fråga fälldes följande yttranden af Lektor Sonden, motionär, som gladde sig öfver dut principen nu blifvit erkänd, då den vid föregsende riksdag rönt motstånd; häraf tog han sig anledning hoppas, att de förel urna svärigheterna för verksälandet skola till er kommande riksdag vara undan röjda; dessutom sökte hun vederiö gga de omdömena ötver denua sak, som hun funnit uttalade i en ullmän tidning. I summa syfwirg var äfven prosten Almqvists an förande. Doktor Nordander erkände det nyitiga och välme nande i förslaget, men hade inom utskottet blifvit öfvertygad om omöjligheten i utförandet, för hvilxet ild debi ering, uppbörd och afkortning skulle med dryg omkostnad ega rum. I talarens församling hade dylika försök blifvit gjorda och han kunde så ledes vitsorda de besvär som dermed voro förenade. Hofpredikanten Wensioe: Utan alt vilja underkänna det välmenande i motionen kunde han på intet vis ingå på den rättsprincip utskottet uttalat: han kunde ej tillerkänna hvarken utskottet eller staten rätt att utöfva ett sadant förviyuderskap öiver den arbetande klassen, ej heller funues någon likhet mellan tjenstehjon och tjenstemanaklassen. Vid stiftandet af ci vilstatens pensionsinrätning tvangs ingen dåvarande tjensteman at: ingå deruti; förpligtelsen dertll föreskrefs först för sedan blifvande tjenstemän, som un der medvetande af det vid den tienst de sökte fästade vilkor sailunda ingalt derpå. Skulle denna förmyn darebana betrödas, komme den i oändlighet ati fort sättas. Professor Lindgren och doktor Sun:relius instämde härvti. Riksarkivarien Nordström hade ett sakrikt anförande i saken Han ansag det gripa allt för mycket in i den enskildes rätt, hvarjemte utförandet blefve overkställbart äfven om aldrig så många ränteoch kapitalanstalter jemte sparbankar funnes. Komme cen sädan lag till stånd, och skulle den genom strafibestämmelser uppehållas, så kunna mångfaldiga gånger den gjorda besparingen åtgå till viten för den, som, med känsla af det orätta i dylikt tväng, kunde göra försök att undandraga sig den alagda förpligtelsen. Hade ett samhälle vj andra medel än tväng för att söka verka något godt, och behöfde det för sitt bestånd en besparing af några skillingar på person, vore det bäst alt ett dylikt samhälle upphörde att vilja gälla för stat. Häruti hördes flera ledamöter instämma. Pro ten Runsten yttrade sig i samma syftning som den föregående talaren, och ansäg förslaget beröfva individen dess försörjningsrätt, och då han inom utskottet hört yttras att staten vore att betrakta som en far bvilken hade rätt att bandla för sina barn, när de ej kunde inse sitt eget bästa, ville han erinra om skolmästarn, som hvarje lördag tilldelade alla sina disciplar en viss portion stryk, under yttrande: har du ej gjort nägot ondt, så kommer du att göra det Betänkandet bfölls, och väckte på grund af 56 R. O. lektor Sonden en motion att belöningar måtte utsättas ät dem af arbetsklassen, som gjort insättningar i besparingsfonder. — Riksarkivarlen Nordström ansåg att 36 F R. t:. cj gaf rättighet till denna motion, ty med sådan tillämpning skulle hvarje fallen motion lanna hlifra änna till nv Frågan härom hvilar till sSärs