ter, falla ett skändligt offer för hunger och köld... och hvarföre? . .. — På det armåen ej skulle vara till hinders för... rinsen, i hans riksgagneliga planer — sad Coyett med ett bittert skratt. — Planer, som dock skola misslyckas — mumlade Dike. D rådplägande herrarne åtskildes... stobee skyndade hem för att bereda sig att emottaga sin vän och slägting, fru Langenhjelm. vid hennes snart väntade ankomst till hufvudstaden. TOLFTE KAPITLET. — Hvar tusan uppehöll du dig i går afton, bror? ..: Jag sprang som cen narr omkring stadev och sökte dig: Ved dessa ord rusade Gyllenroth till Stobee, hvilken nyss hade uppstigi — Jag var på källaren Dufvan. — På Dufvan! Hur är det möjligt? Jag tittade också in der som hastigast, men hvarken kände eller såg jag annat än fulla riksdagsmän, som grälade och pratade dumheter. — Der var jag likväl, men satt inkrupen i ett hörn. Det moade mig att höra deras ordvexling. — Ett eget nöje... det mäste jag väl kunde ha kommit att kosta dig dyrt. — På hvad sitt da? — För fan! du kunde ju ha blifvit insulterad och hvar: skulle du då ha tagit revanche? — Lappri! sa salig kungen. Jag skulle nog ha redt mig. so Så mycket bättre för dig! Jag skulle ej ha det. Men hvartör gick du ej heldre till Hofverbe 12 Der hade du ätt bättre... och, förbanna m r det oj gannt, . .. du kunde ha helsat från Apropos: hu må dina båda skyddlingar? — Bra. Troligen far du se dem här endera dagen. Gyllenroth gjorde stora ögon. — Ämnar du taga dem till stockholm? Det var öfversten ej okärt, att samtalet tagit denna vändning. Han kunde nu få gifva luft åt sin harm och . som likvagat Hj