det inför en person, hvilken just ansägs springa med sqvaller. — Mina båda fosterdöttrar — sade han — komma att åtfölja fru Langenhjelm, som reser hit, för att vaka vid sin dotters dödsbädd. Han uppläste sin slägtings bref-och sparade dervid ingalunda på kärnfulla uttryck, då fråga var om finska armbens öde. Till hans stora förundran instämde Gyllenroth i alla hans anmärkningar. Öfversten betraktade honom med förundran. Hör då denne man, frågade han sig sjelf, till detta, det uslaste slag af spioner, som hålla med alla, för att aflocka dem deras tankar? — Gyllenroth, jag förstår dig ej — utbrast han slutligen. — Jag skulle åtminstone tro, att du tillhör hessiska partiet, och du instämmer dock i alla mina äsigter. — Herr bror — svarade kaptenen med låtsad uppriktighet — jag är ej i den lyckliga s illning, att jag kan vara oberoende. Jag egeringenting annat än min värja ... Kan du då misstycka, att jag följer, dit vägskälen lutar. Jag medger gerna, att hertigens bättre rätt till kronan ej kan disputeras; men hvarför iakttog han ci sin tid? Du skulle da ha sett mig med lika mycken trohet och ni gå honom tillhanda. Hvad hade jag, hvad hade hertiger för gagn af, om jag öppet uttalade mig till hans fördel?... Jag skulle. utan att kunna tjena honom, blot göra mig sjelf olycklig och aldrig ha någon vidare be: rordran att hoppas. Att jag tiger skadar ju ingen. Der med hvarken förråder eller bedr.ger jag nagon. Utom. des: hafva vi ju alla svurit drottningen trohetsed, oct alla måsten j medgifva prinsen tapperhet och fältherre. talang. Gyllenroth had aa an uppriktis het i sin ton, att öfversten känd ig törsonad . .. Penn man, tänkte han för sig s elf, är visserligen en lycksö kare och stackare, men någon egentlig skurk är hal dock ej. — Det är visst sannt — återtog Stobee högt, — at jag svurit drottningen trohetsed, men märk väl... prin sen har jag ej svurit någon.