Aftonbladet – 1 februari 1854, sida 1

dörren och klappade sakta på. Den öppnades, öfversten inträdde och mottogs af sex å åtta herrar, af hvilka några voro honom fullkomligt obekanta. ELFTE KAPITiET. Efter ömsesidiga helsningar och presentationer återtogs det samtal som genom Stobees inträde blifvit afbrutet. Det afhandlade bästa sättet för bevakandet af Carl Fredriks rätt till kronan. — Enligt min åsigt — tog generalmajor Coyett med häftiga åtbörder och höjd ton till orda — gifves intet bättre medel, än att jaga hela det satans MHessiska anhanget för fan i våld. Fastän prinsen generalissimus begagnat alla möjliga utvägar att reducera armåen, torde vi dock med öfverlefvorna, som äro vår sak med Nf och själ tillgifna, kunna våga en kupp och straffa nidingsdådet. — Och störta det redan förut utmattade landet i ett inbördes krig — inföll Diker. — Men är det då en gång för alla afgjordt, att furstar få begå hvilka nedrigheter som heldst? Ropar icke hämden högt? Ropar den ej på blod! Herr generalmajor — sade riksrådet Banegr kallt, — just derföre att sådant ej mer måtte inträffa, hafva vi gifvit oss konstitution... För de våldsgrepp, som redan skett, måste vi lemna hämden åt Gud... — Bra, bra! — inföll Stoheå bittert; — det är en vanlig tröst att hänvisa de lidande till en bättre verld, utan hopp om rättvisa i denna... Det bör sålunda vara en tillräcklig glädje för de förtryckta, att deras tyranner 1 evigheten komma att kokas i svafvelsjöar... eller hur? Men jag säger att vi veta ingenting derom och att ett timligt förtr fordrar en timlig tämd . . Rättvisan låter icke muta sig med fraser, hemtade från predikstolarne ... — Förlåt att jag afbryter — återtog Viker. — Här är nu icke frågan om hvad som vore rättvist, ty derom iro vi väl alla ense, utan hvad sora är klokt och i politiskt hänseende ledande till målet... Låt oss då tänka efter: hvad är vårt mål? Upprätthållandet af hertigens af Holstein arfsrätt till svenska kronan... iur skola vi uppnå detta? Det är frågan,