Aftonbladet – 31 januari 1854, sida 2

— Efter en längre tystnad har hr Palma åter fattat sin fnt spetsade penna och börjat utgifvandet af en ny tidning Östgöta Gazettens hvaraf vi erhållit de första numrorna. Följande lilla humoristiska stycke derur kunna vi ej neka ogs nöjet att meddela våra läsare: Utdrag af ett bref till Stockhelm, dateradi Linköping. — — — Vid min återkomst hit, efter sex års frånvaro, hade jag genast tillfälle att erfara, det Linköpings-förståndet ieke blott bibehällit sin natur, utan äfven förkofrat sig i eonsistens, liksom varm gröt blir mera stadig, nä den fär tid att svalna. Spärrningsbefälhafvaren vid östertull aftordrade mig pappCra, hvilka skulle afsändas till sundhetsbyrån för att granskas, och mottog dem medelst en lång täng af trä, hvilken härstädes anses vara lika oledande för eholeran, som glas oeh silke för electriciteten. Efter en tinimas förlopp återfick jag pappera medelst samma förträffliga täng. Skulle någon tyeka, att sundhetsnämnden bort visa större skyndsamhet, så besinnar han icke, att den sanna visheten aldrig förhastar sig. Under hela tiden regnade det besatt, och jag blef genomvåt inpå bara kroppen. Då tänkte Jag: här sitter jag och får mig en dödlig sjukdom på halsen; men jag tröstade mig snart med det gamla ordspräket: ondt krut förgås ieke så lätt. I sällskap med pappera följde en tillåtelse för mig att tillbringa tio dagar i filosofiskt lugn på stadens karantänsinrättning. Längt hellre skulle jag velat tillbringa dem i staden, der angelägna ärender, som borde skyndsamt afgöras, kräfde min närvaro. Men ho förmår att spjerna emot ödet? Som den catoniska villa, hvilken här kallas karantänsinrättning, läg utanför vestertull, mäste jag, för att komma dit, färdas genom hela staden, så lång den är; oeh då rar det, som den mest pittoreska delen af skådespelet uppfördes. Framför mitt äkdon tågade en ungersven med stolta steg, sådana kom menniskan tager dem, när hon känner sin vigt i samhället, oeh bar i handen en stake med en hvit flagga på ändan. Skjutsbonden körde efter i sakta mak, måhända nägot för sakta, så att afständet emellan oss och standsarjunkaren började bli stort. Då vände sig denne om oeh ropade: hvad är det här för en sakramenskad oordning? ni ska köra fertare! Skjutsbonden lydde befallningen och körde fortare, kanske något för fort, ty häster stötte standarjunkaren i nacken med mulen. Då vände sig denne ånyo em och ropade: hvad är let här för en sakramenskad oordning? ni ska köra åangsammare! En gäng lät jag hålla vid en gård ch begärde ett glas vatten; men jag fick intet. I tället öppnades ett fönster, hvarur framstack en nattmössa, hvarunder satt något, som skrek: kör vara på! Anländ till karantänsinrättningen, anvisades mig tt oklanderligt rum. Sedan behörig eldning skett, ned ved i kakelugnen och med vin i mig, gick jag ill sängs och läste mina aftonböner, hvari jag bad ud för mig sjelf och för spärrningarne och för kung )scar, äfvensom för nägra flera, hvilka jag tyckte unde behöfva det. Derpå insomnade jag lugnt och of så djupt, som rättvisan i ett visst domcapitel. Jag her sedan dess vistats på stället några dagar ch understundom varit krasslig. Med så myeket era sakkännedom kan jag vitsorda, såväl karantänsusets ändamålsenliga inrättning och karantänsbefäl