rr nn EE RE RE STOCKLOULT, den 31 Januari. ju Bland de frågor, som! i dessa dagar från allmänna besvärsoch ekonomiutskottet inkommit till ständerna, befinnes en, som, ehuru den för närvarande, hvad de praktiska resultaterna vidkommer, icke synes vara af någon vigt, likväl vidrörer principer hvilka äro af ett afgörande inflytande på samhällets utveckling. Kan samhället genom allmänna författnin;, ningar tvinga folket att hopsamla några sparda kapitaler för sin framtid? Sådan är frågan. IP Vid förra riksdagen motionerades inom pre-P steståndet, att det skulle åläggas alla tjensteij hjon såsom en skyldighet att årligen i sparbank insätta en del af sin lön, hvilken motion afslogs, hufvudsakligen af de skäl att den föreslagna bestämmelsen ansågs innefatta ett förnärmande af eganderätten och leda till! missnöje hos den tjenande klassen. Vid innevarande riksdag har åter inom samma stånd nämnde förslag väckts med den omfattning, att hvarje till full arbetskraft kommen person borde förklaras vara skyldig att årligen aflägga och bespara något för sin framtid, intill dess densamma kunde anses nödtorftigt betryggad. Förslaget, tillkommet i det vackra syftemålet att befordra sparsamhet, motverka fattigdom och minska bördorna för fattigvårdsstyrelserna, har hr lektor A. F. Sonden till upphofsman, och deri ha instämt flera andra mycket aktade ledamöter inom det högvördigaståndet. Ofvannämnde utskott har emedlertid, i sitt betänkande M 21, hemställt att detta förslag för det närvarande ieke måtte till någon rikets ständers åtgärd föranleda ; och detta afstyrkande motiveras hufvudsakligen dermed att, ehuru förhoppning kunde vara, patt i en framtid, om sparbanker och isynnerhet ränteförsäkringsanstalter blifva allmännare inom rikets provinser upprättade och försedde med sådana garantier för deruti insatte medel och för fortgången af deras verksamhet, som kunna lemna full visshet om deras bestånd under alla skiften, det kan blifva möjligt att föreskrifva sådana stadganden, som åt det framställda förslaget kunna bereda verkställighet, utskottet likväl punder närvarande förhållanden funnit så stora svårigheter möta vid tillämpningen af försla-; get, att de syntes utskottet oöfvervinnerliga; hvartill dessutom komme att den allmänna meningen om sådana åtgärders nödvändighet och fulla öfverensstämmelse med vigtiga rättsgrunder ännu icke är tillräckligen utbiidad. För vår del hoppas vi att den allmänna meningen aldrig skall inom Sveriges rike utbildas i den riktningen, att det här kan genom tvångslagar föreskrifvas huru mycket hvarje medlem af samhället skall, under benämning af sparpenning, insätta i allmänna kassor. Lika med motionären och de representanter som med honom förenat sig, önska vi lifligt att sparsamhetsandan och tanken på framtida behof må vinna alltmera utvecklingi hos alla klasser inom svenska folket; men vi hysa den öfvertygelsen att om dessa dygder ej, enligt sin natur, tillvexa på fri och moralisk grund, kunna de aldrig uppdrifvas genom några tvångslagar, hvilkas handhafvande och kontrollerande, äfven om en sparbank och dito en ränteförsäkringsanstalt förefunnes inom hvarje by, skulle medföra odrägliga svårigheter samt i grunden döda den frisinta och ädlare anda, som ej blott alstrar sparsamhet utan äfven alla andra dygder hos nationen. Detl. är ett stort fel hos vår tid, att den visar myc-. ken benägenhet att ilagstiftningen underkänna vigten af de fria moraliska krafternas samverkan inom samhället samt att den i stället vill ersätta dem med hvarjehanda tvångsåtgärder, hvilka väl kunna framkalla ett slags moralisk dressur men på samma gång i sin rot förderfva de ädlare safterna för mensklighetens fria civilisation. Vi ha derföre ansett oss böra protestera emot de grunder hvarifrån förenämnde förslag utgår, ehuru vi loforda syftningen, och Jen särskild anledning för denna protest är, latt utskottet synes hafva gillat dessa grunIder, ehuru det för närvarande insett overkI ställbarheten af förslaget, för hvilket utskottet emellertid hoppas på en framtid. UtskotItet har också bland sina motiver icke tvekat fatt uttala den grundsats, att samhället eger Jrätt att genom allmänna, till alla samhällsI klasser utsträckta stadganden, föreskrifva ett: I sådant slags förmynderskap, som redan med l vida mindre afseende på hvars och ens enskilda rätt blifvit stadgadt genom de för en stor del af statens tjenare föreskrifna löneafdrag till pensionskassorna. Utan att nu vilja diskutera frågan om utsträckningen af se mhällets rättigheter emot de enskilda individerna, inskränka vi oss til uttalande af den meningen, att om staten skulle komma derhän i socialism, att den reglementerar för alla sina medborgares verksamhet och handlingssätt i någon likhet med hvad som eger rum för st-tens tjenstemän, så är det slut med den individuella friheten, och vi återgå till den uräldsta civilisationens kastväsende och reglementariska föreskrift: r för menniskans nästan hela enskilda tif. Våra lagar skulle då kunna komma att bestämma hvad och huru mycket hvar och en medborgar. borde arbeta, huru mycket han borde förtjena, huru mycket han borde förtära af sin förtjenst, huru mycket han borde dersf hopspara, hvad han finge äta och dricka och hvad han dervid borde afhål!a sig från, m. m, . Men hvad blefve då slutligen qvar för den individuella friheten? Dödar man icke den i sjelfva sin grund, då man börjar införa en dylik lagstiftning? Vi ha bättre tankar om den nä:varande mensklighetea, än att vi tro densamma behöfva räddas genom sådana utomordentl ga lagstiftningsåtgärder. Du individuelia frihe-1 ten för menniskans handlingssätt skall, om den får fortgå såsom hittills samt understödjas af den nyare tidens civiliserande bildnmingsmedel och utvidgade materiella resurser, icke endast befrömja en fortgåends utveckling af de enskilda moraliska dygderna utan äfven höja den allmänna samhällsandan tc mm h fc fa e b Pr rr rv v ID WMP 2 IP mt pe PR FR kand Pass br ———— Rn