Aftonbladet – 26 januari 1854, sida 1

— För att genom ett inbördes krig sönderslita de reden nog utmattade fäderneslandset, — invände hertigen — Hans höghet har rätt -— inföll Diäker, — Ert förr råd var bättre... Ulrika kan icke lefva i evighet, och ständerna skola aldrig samtycka att utkora kennes ge: mål Vi skola under tiden arbeta på att få hans höghe nämnd till tronföljare. Derigenom tjena vi honom bättre. än om vi genom en revolt äfventyrade hans lif och säkerhet. Låt Gyllenstjerna så mycket han vill vara på arfprinsens sida, så will jag pantsätta min själ, att hans måg, Horn, i djupet af sitt hjerta är hertigen mera tillgifven och skall biträda vår plan. Hertigen hade knappast förnummit dessa ord. Hans blickar irrade oroligt från kistan till altartaflan, som föreställde Gud sittande i molnen och dömande all verlden . . . Han tycktes vilja åberopa. den allsmägtiges rättvisa hämd... Diiker anade hvad som föregick i den unge furstens själ. — Mod osh lugn, ers höghet, skola säkert föra till målet — sade han. — Men ögonblicken äro dyrbara... Vi måste skynda till arfprinsen. Han har ej just mycket folk hos sig och vi vilja sc till, att den egentliga hyllningen sker med så mycken inskränkning som möjligt... Ers höghet reser, enligt sin egen plan, till Götheborg, der edert huldrika umgänge lätt skall skaffa eder anhängare. Vi skola å vår sida ingenting förumma. — Nej — utropade Stobege, med värma. — I lif och död svärja vi ers höghet trohet. Annu-en gång lifvades den unga hertigens mod... Och jag — utropade han — svär att lyckliggöra min sorbrodera folk ... Och må Gud straffa mig om jag bryter min ed. Ännu en afskedsblick på hjelten... Locket pålades och under tystnad lemnade de kyrkan. Broms höll åter sin ensamma vakt. FEMTE KAPITLET. Vi torde icke behöfva säga att Ulrika Eleonora, Carl den XII:s enda öfverlefvande syster, ingalumda varit i fullkomlig okunnighet om de planer som af det missnöjda partiet sedan lång tid tillbaka smiddes emot hennes broder. I hvad mån hon kan anses ha varit deras medbrottsling, — derom har historien annu ej vågat att fälla sin dom, men en opartisk betraktase af de tilldragelser som