Aftonbladet – 26 januari 1854, sida 1

Diker drog sitt svärd; Stobege lade fingrarne på klin an: ö — Här vid Carls bår, omsväfvad af hans anda, svs jag att upprätthålla hertigens sf Holstein anspråk på kro nan, likasom jag för sexton år sedan vid hans fader blödande lik svurit att skydda sonens rättigheter! — Jag lofvar och svär detsamma, — sade Diiker. — Och jag, — inföll hertigen, — lofvar och svå vid Gud, att för alltid afsvärja enväldet och att enlig lag och rätt styra riket. En kort paus följde, hvaruider de alla höllo sin ögon fästade på konungens andelösa stoft. Slutlige böjde sig hertigen och tryckte ena kyss på sin morbroder hand. — Farväl, — sade han långsamt och högtidligt. — Om jag är kallad att regera detta land, — måtte di Höga anda omsväfva mig och ingjuta i min själ mod vishet och kraft att styra ditt folk! ... Hertigea trädde emellan Duker och Stobege och fet tade deras händer: — I edra händer, ädle, bepröfvade vänner, öfverlem nar jag mina rättigheter... J skolen bistå den oerfara med edra råd... Och skulle jag, — det Gui förbjude — i något afseende blifra ovärdig mina höga anor, — träden då fram, påminnen mig om denna stund och jaj skali återvända till er och dygden... Sällan visar si; det bevingads tillfärlet mer än en gång ... Hertigen had: försummat sitt och det stod skrifvet 1 stjernorna, att de aldrig .mer skuile återkomma. i2e ville nu pålögga locket och lemna kyrkan, då de hörde porten öppnas och sågo Broms hastigt inkomma Han — var blek, hans blick dyster och osäker. — Hvad har händt? Hvad felas dig? — frågade alla på en gång. Broms svarade, med möda undertryckande sitt raseri — Prinsessan har af egen makt och myndighet låti sammankalla ständerna och af rådet bäfv:t erkänd son Sveriges drottning... Man är öfvertygad om i Stockholm at sta riksdagen skall godkänna rådets beslut. .. Prinsen. I gemål. her fått titel af kongl, höghet och genas låtit armeen svära trohetsed i generalmajorerna Arfvid. 30n8, Gjertag och Silfv-rbjelms närvaro... — Ett ögonblick stodo de stumma af häpnad. — Nej, det skall ej lyckas, — utbrast Stobee, i de han förde handen till värjfästet, — Vi sätta oss hvarder: i ,spetsen för. våra regementen,