Aftonbladet – 25 januari 1854, sida 2

— Broms, — sade nu öfverste Stobge, — hertigc af Holstein, som i morgon reser till Götheborg, vill, in nan han skiljes hädan, för sista gången se sn hög morbroder. Af många skäl vill hertigen ej låt: någo! obehörig veta, att han är här; . .. gör derföre drven runc omkring kyrkan och glöm ej att tillsäga oss on någo skulle förefalla. Innan Broms lemnade kyrkan, bjelpte han Roepstor att aflyfta locket. Vid åsynen af hjelten med sin sön derskjutna panna, med det hotande uttrycket i sitt ansigte som ej ensdöden mäktat förjaga, och med den högre handen hårdt knuten om värjfästet, fattades alla af ovilkorlig rysning. Allt vittnade om mord . . . allt roade på hämd! Hertigen nedsjönk på knä. Broms störtade wu kyrkan, med bjertat uppfylldtaf harmens och SOrgens qval En lång tystnad följde. De smärtsammaste känslo; uppfyllde den unga hertigens bröst. Djupt kände han, att med hans morbroder äfven hans lycka, hans framtid låg på bår. Den svaga ynglingen uppsteg åter. Haug förg val dödens, hans blick beslöjad af tårar. Med bruten röst sade han: — Nu då alla mna förhoppningar äro tillintet;g; och endast minnet af honom, som var min beskyy ; lefver qvar, må det tillåtas mig att för eder, mi mor. broders trognaste tjenare och mina uppriktigaste wänner, uttrycka mitt hjertas tacksägelse... Jag tävkte, jag boppades fordom, att Sverige, detta sköna land, de tappres födelsebygd, som skänkte den faderoch moderlöse sossen omvårdnad och skygd, en dag skulle styras och skyddas af den mognade mannens arp, hvilken sålunda finge återgälda sin skuld. Men h mlen ber ej så velat och ödmjuk böjer jag mig under dess beslut... Dock... att se Sverige... Hans Sverige i deras — Gud dömme, jag vill iugen dömma, — men att se det i dessa hinder... o min Gud! i En paus uppstod. Hertigens tvenne åhörare, alltför mycket upptagna af sina egna tankar, svsrade ej 2 Roepstorp, den ringaste hvad rang och börd betr var likväl den mest förbittrade öfver sin herres sy Pet fordrades hela den tidens vördnad för furstev !eten, för att kunna tillsluta hans mun... Dikers ord högqvarteret vid Fredrikshald: pvill ban ej vara ep arl, må han vara en käring, brände på hans tunga i lvilken framtid hade icke han, som favorit hos cn ki. ung, om ock med inskränkt makt, förlorat. (Forts.)