Baron Duvald var häradshöfding i Wermland och en af hessiska partiets uslaste kreatur. Han hadde nyligen gift gig med Regina v. Bilow, Fredriks förklarade älskarinna. — Nej, nu kommer han ; jag hör tydligt fummorna, — ropade några af de väntande. — Ja, han kommer, — mumlade be! Duvald, — Ja, hans lik kommer j dumma åsnor. Men det lär icke kunna hjelpa er... Men hör på. — fortfor han högt och vände sig till en person, stod med hatten i hand och i en ödmjuk stälb-?8 hvarför har ni icke förekommit den här folkgen ingen? IHvarför har ni icke talt om för folket all de galenskaper och grymheter kungen har begått? -Jag skall säga er, min kära kronfogde, det är alles icke att rekommendera sig hos sina herrar. . oa. — Ack min aldranådigaste herr baron och lagman te fogden med ömklig röst — det har jag visst rsummat, men... — Hvad för men?... — Nådigaste hans nåd! Hur skall jag väga? Baronen mildrade sin stämma. Om ni talar sanning kan ni vara öfvertygad, att jag ej onådigt upptager edra ord. Kronfogden drog efter andan. — Nå i Guds namn då... Folket har fö goda dagar ers höga nåd. Det blir uppstudsigt... ?å en del, som jag berättade, svarade de att det, med espekt till sägandes, var ren lögn,... på annat återigen: det gjorde han rätt i, och på somliga: det narrade herrane honom till... Och så vidare. Duvalds ansigte hade något mörknat... Men den mörka skyn försvann åter... En blixt af glädje upplyste hans drag... Liktåget närmade sig... Den af adeln dödligt hatade Carl den Elftes son... låg på bår. Medan baron Duvald under ett illa doldt hånlöje betraktade den kommande processionen, störtade folkmassan emot densamma. Allas hufvuden blottadles och folkets suckan och klagan blandades med sorgmusiken, som företrädde konungens likkista. Hela :folkmassan vände om, för att ledsaga processionen tillbarka till staden. Då uppstod ett sakta mummel... mem ett mummel af några tusen personer liknar dånet af en aflägser åska. Kronfogden, som på Duvalds befallning närma sig för att lyssna, förnam följande: ce