Aftonbladet – 25 januari 1854, sida 1

nn rn mA nn rr RA VA! — prof på här... Han visade på fältet, som var beströdt med döda. — Frysa, svälta och dö, — mumlade den andre, rynkande sina buskiga ögonbryn, — du har rätt... Hör du, — fortfor han med en mörk blick — jag har följt konungens fana allt sen han for från Sverige, och aldrig föll det sig då svårt att vara soldat... ty kungen var rättvis och god emot alla och hade intet bättre än vi... Och var man en duktig soldat och dugde till något, så kunde man avancera ... Men nu... hur går det nu, tror du? Herrarne skola få makten och vi, soldater, blifva ett intet i deras händer... Under det detta samtal föreföll mellan de båda bärarne af konungens likbår, hade Broms skyndat till den sidan, hvarifrån han trott sig förnimma de qvidande ljuden. Snart upptäckte han äfven hvad han sökte. En officer, som tjenat sig upp från muskötten och öljt Carl under alla hans fälttåg, hade nedsjunkit vid en kanon, mot hvilken han stödde sitt hufvud. snart han blef varse Broms, tändes en svag stråle af dje i hans slocknande öga... Han utbrast med matt — Så har då Gud hört mina böner och hitskickat en vän och kamrat, att i dödsstunden bistå mig... Har du en uoppa vatten att läska mig med? Broms hade endast en tår bränvin i en kopparflaska. hvilken han satte för hans mun. Något styrkt deraf återtog han: — Mitt regemonte var ett af de sista, som lemna. Norge, och för oss fanns hvarken hästar, nattqvarter el ler proviant. I den skarpa kölden måste vi bivuakera Jag lät folket uppgöra eld. Men cn del af soldaterna nästan sanslösa af köld och hunger, kröpo för nära el den och uppgåfvo snart andan. Vi, som återstodo, vill fortsätta vär marsch, men voro för svaga att få loss d fastfrusna kanonerna. Vi nödgades sålunda lemna den och återtogo vår väg, sedan de öfverlefvande, för at skydda sig mot kölden, plundrat sina kamraters lik. Ännu förmådde jag bibehålla ordning, men då äfve nästa dag förgick utan att vi erköllo någon proviant och de få brödbitar som funnos föranledde blodiga slags mål, var all krigstukt upplöst. Nu, hette det: Rädd sig hvem som kan... Jag kände dödens annalkande men ville ännu en gång se det som var öfrigt af de store Carl... Vid hans kista ville jag utandas min sist 4