Aftonbladet – 21 januari 1854, sida 2

—Ja... allt det der stod i brefvet. Jag visade således Stobee till fru Langenhjelms egendom, som ligger en fjerdedels mil längre bort och så snart han afrest, lät jag sadla en häst och red raka vägen till dig. Jag skulle således alltid haft en halftimmas försprång, så framt han icke mött Langenhjelmskan, som antingen skulle gå hit eller gå härifrån. Men huru kom det till att du atminstone ej läste brefvet i morgse? — Det var mitt öde... eller djefvulen sjelf, som ville hjelpa Stobte. Min betjent mätte hafva anat att brefvetvar af vigt. Han kom genast efter mig med detsamma. Då skreko mina kamrater med full hals: Nej se sådan lycklig ost, den der Gyllensten! Hans Chloe kan icke en minut undvara honom , . . Då skrifver hon! Jag vet ej hvilken satan lockade mig att instämma häri. Alltnog! vi skrattade, pratade och drucko. Jag stoppade brefvet i min ficka och glömde alltsammans . . . Likvisst... hvad som är gjordt är gjordt och står i ingens makt att göra om. Och det har aldrig varit min sed att ångra de få misstag jag begått... Hvem vet om ej just ur denna glömska hämndens frukter så. mycket ljufvare kunna uppspira! Ett vll jag likväl bedja dig om, nemligen att ända till de minsta omständigheter berätta hvad som tilldragit sig med Stobee sedan hans ankomst till Stockholm. Jag trodde aldrig på ryktet om hans död; förr än den officiella underrättelsen ankom. Då ansåg jag mig säker... Men tala nu! Gyllenroth började med att ord för ord upprepa Stobees berättelse om sin flykt, sådan han hört honom omtala densamma under nedresan från Stockholm. Det förundrade honom att Gyllensten afhörde denna historia med ett så orubbligt lugn, som hade den afhandlat en händelse, passerad för hundra år sedan. Han uttryckte sin förundran öfver denna köld. — Och det förvånar dig! — sade Gyllensten. — Jag nekar ej att jag i början utbrast i några svordomar, men jag blef snart åter mig sjelf. Hämnden måste vara lugn och kall, eljest vore den ej hämnd... — Godt! I afseende på hämnden kan du vara lugn, ty mer än en högt uppsatt man skall, till detta ditt lofliga företag, räcka dig en hjelpsam hand. Det blixtrade till i Gyllenstens ögon... pupillen för längdes och lyste med en hemsk glans: .. Omedvetet sänkte Gyllensten sina blickar till jorden. Få voro de som kunde möta den andres öga, när hatet, hämnden eller någon annan passion afficierade hans själ... Det