men att denne sedermera sjelf upptändts af passion för Christina och varit nära att förråda hemligheten. .. derför mördades han... Ett farligt vittne och en rival på samma gång måste undanrödjas . .. Beklagansvärda Christina! Och denne nedrige skurk har förtrollat dig, har utplånat minnet af honom, den ädle, som älskade dig så ömt. — Tanken härpå återförde minnet af hennes egen make och tårar fyllde hennes ännu vackra ögon. — Men nej, hvartill hjelper det att gråta — fortfor hon, aftorkande tårarne; — dermed uträttar jag ingenting. Det må nu gå hur som helst, skall jag ändå i det yttersta motverka detta giftermål... Hennes timliga, ja, hennes eviga väl står på spel... O, min Gul... hvarför skulle Stobee anförtro sin make i denna nidings händer . . . var han då så kortsynt, att han icke mäktade genomskåda förrädaren ! Hon hade knappast hunnit uttala de sista orden — ty i ifvern råkade hon att tänka högt — förrän hon hörde bullret af en vagn, som skyndsamt närmade sig. Fattad af en af dessa aningar, den ingen kan förklara, men ingen heller förneka, sprang hon upp, ilade genom den lilla skogsdungen upp till landsvägen och såg sig plötsligt ansigte mot ansigte med — öfverste Stobee. TOLETE KAPITLET. Vid fru Langenhjelms häftiga skri af öfverraskning stadnade Stobee hastigt det flåsande spannet, och igenkännande sin slägtinge kastade han tömmarne åt skjut-bonden och hoppade ur åkdonet. Catharinas gla — Stobee du lefver! ... besvarades af öfverstens mindre glada: — Du här, Catharina! Himlen vare lofvad! Då ir Christina ännu ej ov min ömhet... — Men, — återtog fru Langenhjelm, — ryktet om din död... — Var en fabel, uppfunnen för att rädda mig ur fångenskapen. — Nå himlen vare lofvad, — återtog hon med en blick af tacksamhet, rigtad mot höjden. — Du kommer just lagom för att rycka din beklaganssirda, men dock ännu oskyldiga maka ur denne nidings hinder. Öfversten ville återvända till sin vagn. — Nej — sade fru Langenhjelm; — följ mig. Denna väg är ginare. Du kan låta vagnen hålla eller köra omkring. Kom! s