Aftonbladet – 21 januari 1854, sida 1

Fru Langenhjelm förde Stobge samma väg tillbak som hon sjelf nyss gått, och inom kort stodo de utan för lusthuset. Fru Langenhjelm pekade på den halföppna dörre utan att säga ctt ord. Stobee smög sig sakta uppför trappan... Ett ögon blick stod han stilla och fästade sin orörliga, men fam mande blick på den syn, som mötte honom derinne Plötsligen utstötte han ettrop af raseri och störtade in.. Gyllensten och Christina sutto bredvid hvarandra Lutande sitt hufvud mot hans skuldra, hade den skön: qvinnan lindat sin ena arm omkring sin älskares hal medan hon med den andra omfamnade gossen — Sto. bees son — som stödde sitt lockiga hufvud mot der unga modrens knä... Gyllenstens eldiga böner... hans dyra eder om cvig trohet och kärlek hade nu besegrat hvarje tvekan ho: den förblindade... Hon hade lofvat att blifva hans mak: inom några veckor... Gyllensten hade tryckt förlof ningsringen på hennes finger, sedan han förut lossat der ring, som Stobege fordom inför altaret gifvit henne... Sådan var den syn, som mötte öfverstens blickar. Vid det rop han utstötte hade båda blifvit träffade som af domsbasunens ljud... De sprungo opp... Öf. verstinnan, hvilken vid sin makes anblick, trodde sig se en vålnad, färdig att nedrycka henne i afgrunden til straff för brutna eder, nedsjönk afdånad... Gyllenster nad... Han såg sig upptäckt, brännmärkt nr sköna qvinnan undgå sig, de förhoppnin. i fästat vid bennes fars anseende tillintetgjorda, .. vad värre var, — han saknade mod att stiga fram mot den så djupt förorittade, för att med vapen i hand bemantla sitt skurkstreck. Med ett ord: Han stod der, en blottad bof, en eländig, feg usling, gripen på bar gerning. — Eländige! — utbrast öfversten, som i sin rättvisliga vrede hvarken såg sin vanmäktiga maka eller det gråtande barnet, utan endast den falske, trolöse vännen; — eländige! är det så du hållit din dyrt svurna ed! Drag och försvara dig, om du ej vill att jag skall krossa dig, som man krossar hufvudet på en orml!... Stobge hade dragit sin värja. Den andre stod stilla, oförmögen att föra handen till värjfästet. — Drag usling, — upprepade öfversten, — eller jag glömmer att du bär värja... och pryglar dig till straff. Gyllenstens blekhet hade öfvergått till blygrå färg...