Aftonbladet – 20 januari 1854, sida 2

t frågan direkt till pröfning upptaga, stykande han nna sin åsigt med anförande af och jmnförelse nellan 64 58 och 59 i Regeringsformen och 4 27, om. 1 samt 27, mom. 2 af Riksdagsrdningen, radan i hans tanka ingenting i formen brustit. Hr Asker instämde härutinnan med hr Kock och beropade dessutom såsom stöd för samma äsigt 4 48 iksd.ordn. Tal. trodde äfven attom man jemnförde en kongl. propositionen om statsverkets tillstånd och chof, de densamma åtföljande bilagorna och den nu ;revarande kongl. skrifvelsen, så skulle man finna rendet fullständigt utredt. De yttre förhällandena, om ligga öppna för enhyvar som vill se, sätta desstom behofvet af anslaget utom all fråga. Det krig om nu är frå väg att utbryta, synes långt mer hoande än det som 1848 föranledde rikets ständer att ett penndrag bevilja tvä millioner. Det har talats m att göra denna sak till en kabinettsfråga. Tal. rodde tiden dertill ej rätt vald, utan borde man ömma sådant till andra frågor. En talare har inpdt sitt anförande med en politisk betraktelse. ilan ar derför blifvit af talmannen afbruten. För sin del ar tal. män om yttranderätten, synnerligen represenantens. De yttranden han fäller stå för hans räking och utgöra ej nägot utryck af stäntets åsigt, varföre hans yttranderätt bör bevaras. -al. biföll etänkandet. Hr Stolpe: Då jag begärde att hemliga utskottets edamöter skulle yttra sig, var det ej min afsigt att le skuHe lyfta någon flik af den slöja som bör dölja le meddelanden som blifvit dem gjorda. Hr Weerns införande har också för mig inneburit de mest värlerika upplysningar, sådane jag är van itt hemta lem från denne representants mun. — Mai har här talat om kabinettsfråga. Det är ett ord som jag knappast väntat att få höra, åtminstone inam representationen. Jag vet väl att utom representationen len frågan mycket ventilerats, huruvida vi här hafva ett parlamentariskt regeringssätt. Jag vill nu ej inåta mig på ett afgörande af denna fråga; men som t alltid är tillbörligt att man ställer sig på motståmdarens ståndpunkt, så vill jag äfven nu så göra och antaga att styrelsesättet i vårt land vore parlamentariskt. Det torde då vara skäl att hemta lärdomar från ett håll der det parlamentariska styrelsesättet är mest utveckladt. Huru förfor man t. ex. i England då i en kritisk tidpunkt den vid randen af sitt fall vacklande Derby-ministeren framlade milisbillen, en i landet ingalunda populär ätgiärd? Jo, man beviljade allt, och aktade sig noga att i denna fråga inblanda de å bane varande inre striderna. Derby. ministeren föll också kort derpå, men man gaf den nådestöten i en helt annan fråga än len som rörde landets försvar. — Vidare, då man i Frankrike 1830 utrustade expeditionen mot Algier, existerade visserligen icke samma grannlagenhet hes oppositionen, men lyckligtvis hann dock befälhafrarem vidtaga nödiga åtgärder innan ieke blott ministeren utan äfven dynastien störtades af helt andra anledningar. vÄfven hos oss saknas ej exempel derpå, att nationen företagit sig att på sidan om regeringen och emot hennes vilja inblanda sig i frågan om fred och krig. Så skedde år 1741, för att ej gå lrgre tillbaka, och följderna deraf i Nystadska fredm ha vi nogsamt fått lära känna och vidkännas. Fnahanda var förhållandet med pomerska kriget, sorgligt i åminnelse, der man lemnade Sveriges ära i sticket, men i ersättning fck bränvinspannornas stjufmoder, potäterna. Slutligen vid ett annat tillfälle var det icke nationen utan adeln som ville gå sin egen wäg, det var vid Anjala, hvars frukter vi alla känna. Man talar om att ministeren ej eger representationens förtroende, enkaunerligen icke borgrareståndets. Men hvad rätt har borgareståndet att tola i representationens namm? Det utgör ju blott en i erdedel af representationen. Men detta förhällsnde skulle ju ändras genom en represen ationsförändrivs? Ja, men troligen icke till bätnad för borgarståndet; ty det hade ju t. ex. genom det vid sednaste rikstJag af detsamma gillade representationsförslaget borttemnat v,,:delar af sin makt åt annat hall. Och då ran talar om borgareståndet, så menar man väl också dem som stå bakom representanterna, nemligien mittenterna. Hurn kunna vi väl påstå att vi re sentera deras tankar och åsigter? Se vi pa fö bänken inom detta stånd), så finna vi der my olika opinioner, och hvad slutsats kunna vi väl dr: deraf, om icke att olika opinisner finnas i Stockholm, d. v. s. olika inom olika klasser. Rikets antra -ad åter har sändt tre representanter, hvilkas opinion :pelar på mycket olika toner: om denna treklang är harmonisk, det öfverlemnar jag åt ståndet att bedöma. Gå vi vidare till den resresentant som åtnjuter förtroende i Ystad och Lulcå, d. v. s. i de tvenne yttersta punkterna af vårt land, så, om han skulle stå i biktstol för att göra reda för hvad hans kommittenter tänka om konungens nuvarande rådgifvare, skulle han säkerligen blifva svaret skyldig. I Arboga, som jag har den äran att representera, hafva mina kommittenter ej uttalat någon opinion i detta afsecude, liksom icke i politiken öfverhufvud taget. Men jag vill förutsätta att jag något så när har reda på deras politiska tänkesätt i allmänhet och de äfven på mina. Det torde då befinnas att i politiken är jag något mera konservatif än de, men dereniot mera liberal i näringsfrågorna, och så kan det vara qvivt. Hvad beträffar städerna Säther och Thorshälla, som jag äfven representerar, så vet jag alls icke hvad de-tänka i politik och har från dem icke erhållit uppdrag att uttala någon förkastelsedom öfver konungens rådgifvare. Den opinion, som uttalar denna förkastelsedom, är temligen vacklande, liksom alla opinioner. År 1848 var opinionen för de af regeringen företagna åtgärderna. MSkandinavismen Ööfverflödade då, och icke minst i Iborgarständet. För min del har jag ofia haft den olyckan att sluta mig till opinioner som icke äro de fför dagen rädande, och det anade mig ait regeringen snart skulle få förebraelser för de ätgärder som hon dä med opinionens bifall företog. Detta har nu skett. Jag önskar att frågan huruvida konungens rädgifvare ega nationens förtroende mätte behandlag med mycken varsamhet och minst bringas å bane vid ett så ömtäligt tillfälle som detta. Många finnas ju här som ej heller ega borgareständets förtroende ätminstone i politiken, men dock kunna ätnjuta förtroende i andra fall för sin karakter oeh sin redlighet. Frågan är här om vi skola lemna värt fädernesland i arf ät våra barn aktadt och äradt eller försvagadt och föraedradt. Om på hinsidan den klyfta der vära strider, värt kif och värt prat upphört, jag kunde höra mina efterkommande säga om mig: Han var en redlig man, men han ätnjöt ej borgareståndets förtroende, han blef ej elektor, han kom ej in i något utskott och då nägra af hans vänner Fille bereda honom en plats bränvinsutskottet, så ansugs han ej ens dertil vär. diga, — mina läppar skulle da draga sis till ett ljuft och fridfullt leende, men om jag deremot finge höra dem säga om mig: han atujöl -ständets förtroende, hvilket utskolt: hau Önskade stod honom Öppet, i talmanskonferensen var han sjelfskrifven, och det kunde till och mod i en knapp vändning ha lyckats hans parti att drilla upp honom på taburetten, men han var olycklig nog ati r deltaga uti en partimanöver som bragte förderf öfver hans fädernesland — då skulle jag känna mig mycket olycklig, jag skulle finna mig bäddaa pa glödande kol, hetare än all den eld och svafvel som regnar i en konventikel. Jag skulle äfven vilja kasta en blic litiska ställningen, men ja ( 1. på dem pok g omöda mig att icke sätta talmansklubban i rörelse. Om man öfverallt i Euroja, om vära närmaste unar rusta sig till strid, skola vi dock ännu gifva oss god tid, tänka att faran ej just stär för dörren och att vi ännu xunna leka litet med ministeren? Skola vi lägga armarna i kors och säga, vi äro noutrala, medan alla andra rusta sig? Skola vi sitta här och debattera tills vi höra de ryska kanonerna dåna utanför Waxholm? Sadanua frågor behöfva icke framstllas till någon af borgareständets ledamöter, ty fosterlandskänsla finnes der inom hvarje bröst. Tvister och opinionsskiljaktigheter kunna finnas, men de röra vissa yttre emblemer, som visserligen äro af vigt, men ej sä virt:ga som det ämne hvilket nu är a bane. Jag hemställer om det ej kan finnas ett neutralt omräde der kall dock MM OR om IV