Aftonbladet – 19 januari 1854, sida 2

ädle makes förtroende, ... du får ej gifva din som en sådan far... oo— Har jag väl något val?... jag måste... — Nej ... det måste du alldeles icke — ifrade fru Langenhjelm. — Du skall återvända till din far... du skall säga honom... Men här stadnade fru Langenhjelm och lyssnade... Den unga frun hade blifvit först likblek... sedan betäckte en purpurröd färg hennes kinder... En darrning skakade hennes lommar... — Jag hör histtraf... Han kommer — mumla hon. ELETE KAPITLET. — Han kommer — upprepade Christina med feberaktig häftighet. — rör Guds barmhertighets skull... aldrig ett ord om hvad jag anförtrott dig. Den tiden betäckte ej speglar alla väggar, och den unga fru Stobee fattade derföre sin synålsbok, höll den deri befintliga spegeln för sitt ansidte, doppade sin näsduk i vatten och höll den på de förgråtna ögonen, för att derigenom utplåna spåren cfter tårarne. För attvara säker att ej förråda sig, bad hon sin vän lemna lusthu-! set, då hon på Gyllenstens fråga om fru Langenhjelm I varit der, ville svara att Catharina blott några ögonblick I varit hos henne och för längesedan gått. i Fru Langenhjelm, som behöfde tid för att ordna sina! tankar och stilla den rörelse hennes vänninnas berättelse I uppväckt hos henne, var ej sen att lyda hennes bön. I Hon skyndade bort, följande den lilla gångstigen, som löpte utmed sjöstranden och stadnade vid ett ställe, der denn stig delade sig. Sittande pä en griäsbänk i skuggan af en ek hade hon härifrån utsigt såväl åt den breda, trädbeskuggade landsvägen som öfver den lilla, spegelklara viken, vid hvars motsatta strand den hvita mansbyggnaden till egendomen reste sig. Christina hade emellertid hunnit sätta allt i ordning. Sorgfälligt undangömde hon sin af tårar genomdränkta näsduk, återtog sitt arbete och syntes lugn och trankil. Men den som gifvit akt på den oroligt spejande blicken, som flög utåt trädgårdsgången, hvarpå Gyllensten borde komma, och den färgskiitning, som omvexlade på den unga qvinnans kinder då han blef synlig, shulle snart! hafva märkt att detta lugn endast var tilltvingudt. i Ändtlicca inträdde den både fruktade och efterläng! tade. I Samtida skriltställare äre ense om, att Gyllensten i