Aftonbladet – 19 januari 1854, sida 2

öfvergifna belägenhet genom ankomsten af de indianer som Back slutligen träffat och afsändt. Och dermed hade deras lidanden ett slut. Den 18 December hunno de under de indianska vägvisarnes ledning Fortt Chippewyan, hvarest de tillbragte vintren, och i Juli 1822 slutade de vid faktoriet York en färd af nära 2000 lieues, för ett derifråa afgå till England, dit Parrys skepp redan återkommit. Medan brist på lifsmedel dref Franklin tillbaka från ishafvets stränder och kastade honom in bland de långvariga vedervärdigheter, som vi nu skildrat, hade hans kollega Parry, lyckligare än han och buren på Lancastersundets då fria böljor, undersökt denna hafsarm och under genomseglingen öfvertygat sig om tillvaron af Prins Regertens och Barrows sund, sträckande sig i rät vinkel mot ivarandra dt ena mot söder det andra mot vester. Sedan han följt det sistnämnda da till dess utmynnande i ea stor archipelag och öfvervintrat på halfva vägen emellan Davis och Behrings sund, hade han återvindt till England för att göra avspråk på den belöning som engelska styrelsen utfästat åt den första sjöfarande, som lyckades framtränga på andra sidan 74 lat. och 170? long. v. om Greenvich. Numera säker om tillvaron af den så länge sökta genomfart-n, men öfvertygad att, i anseende till de alltför korta somrarna i dessa hyperboreiska trakter, denna genomfart endast i det fall skulle bliva användbar, att man lyckades finna något sydligare utlopp derför i Atlantiska hafvet än Baftfinsviken, försökte Parry följande året (1821), att intränga bland de oundersökta kuster som skilja denna sistnämnda hafsvik från Hudsons och att bana sig väg rakt mot vester mot de stränder som Fearne och Mackenzie set, och som just då utgjorde föremål för Franklins undersökningar. Den nordöstra förlängningen af amerikanska kontinenten framställde för den djerfve sjömannen en oöfverstiglig mur:; midt uuder tusen faror från isen och stormarna kunde han endast afteckna de halföar som utan inskärningar utlöpa mot norr. Sedan han öfvertygs2t sig att Furyoch lleci.sundet, der hans fartyg öfvervintrade, skilde halfön Melville från Cumberlands archipel och utmynnade is mma prins Rege tens sund, hvars nor liga utlopp han under sin föregå-ndle resa undersökt, återvände han till England för att föreslå ett tredje försök. Amiralitetet antog hans förslag och beslöt att, medan Parry med sina fartyg ånyo tog vigea genom Birrowsundet, ett fartyg skulle gå omkring Amer.ka och genom Behringssun försöka att möta honom, på samma gång n landt:xpsdition sku le från Canada och utför Mackenaiefloden gå att i hydrografiskt hänscende undersöka de hittills okända delarna af kontinentens nordliga kuster, samt bemöda sig att räcka handen åt den ena eller andra af de begge sjöexpeditionerna. Det till Behringssund destinerade fartyget -nförtroddes åt Beechey, hvars reesa gifvit anledning till en af de intressamtaste nautiska berättelser från detta sekel. IL afseende på den chef, som borde gifvas åt landterpeditionen, kunde engelska styrelsen ej tvek-. Allmänna opinionen nämnde Franklin. Franklin hede säkerligen redin betalat sin tribut till polarirakternas geogiafi, men han tvekade ej att upptaga träden af sina förs gående upptäckter. Juli månad 1823 ätersåg honom i Fort Chippewyan tillika med de garna och trogna följeslagarna i hans faror och mödor. Deras nyligen förvärfvadke bittra erfarenhet besparade dem denna gång, om också ej de mödor och vedervärdigheter som äro oskiljaktiga från en vistelse i polartrakterna, åtminstone de förfärliga lidanden de utstått under sin första resa. Sedan de mot slutet af sommaren hunnit de vestra stränderna af Stora Björnsjön, beslöt Franklin att der rätta sitt vinterqverter. Sedan han uppdragit Back att för detta ändamål wvidtsga nöu: anstalter och hos honom qvarrlemnat s: deen af sitt manskap, begat Ihan endast åtföljd af några få, till ishafv. för att i egen person försäkra sig om i .s och hafvets tillstånd och omsorgsfullt uts:-k sin väg för följende t. Sedan detts t tag bbifvit lyckligen fulländadt återkom ka i September till sin vinterbostad, som L följeslagsre nys fullbordat, oclh som der. , kallat eft r an frejdade chef. Då slut!igen, ceiter åtta mäåänacders öfversvintring på detta ställe. sommarem inbröt under. lyckliga förebud, sedan de sista förberedelserna till resan blifvit stutade och alla försi tighetsmätt mot de svareste tillfällig! tagna. lemnade expeditionen Fort Franklin den 28 Juni 18:06, inskeppade sig pi Mackenzies vatten och följde deuna od under dess lopp mot isha!vet. ww d hunnit den punkt der dn stora foden gregar s:g i ett delta, delade sig expeditionen. Franklin tog med Bsck och femton at sitt följe samt två kanoter den vestra armen. medan Richardson med en styrka af elfva man på två andra kanoter nedsteg mot hafvet på den mottsatta armen i asfsigt alt styra mot öster längs de amerikanska kusteroa tilis han uppnådde Copperminefloden. — Vid Mackenzies mymning, som han uppnådde den 7 Juli, råkade Franklin ut för en talrik stam af vilda Eskimåer, som plundrade hans farkoster, hvilkas besättningar endast genom sin chefs ridighet och fasthet undgingo en allmän massscre. Sedan han omsider fått sina kanoter flot: och befriat sig från sina besvärliga gäster, fortsatte han sin en stol, den han flyttat så nära hennes som et han betraktade henne med de ömmaste t deri var blandadt en god del af vild pasej den oerfarna. Med sin mjukaste röst, eksfullaste blickar började han: de Christina! Fåfänet söker du att AXlla