Aftonbladet – 19 januari 1854, sida 2

satte sig på en stol, den han flyttat så nära hennes som möjligt, i det han betraktade henne med de ömmaste blickar. Att deri var blandadt cen god del af vild passion, förstod ej den oerfarna. Med sin mjukaste röst, med de kärleksfullaste blickar började han: — Älskade Christina! Fåfängt söker du att dölja sanningen. Fru Langenhjelm har åter gemom sitt samtal kommit dessa sköna ögon, hvari den rcenaste himmel speglar sig, att utgjuta tårar... Tillbedlda Chris:ina! Skall jag då aldrig lyckas öfvertyga dig om renheten, om uppriktigheten af mina känslor? ... Skall då denna qvinna ... denna fru Langenhjelm — som jag vet icke hvilken ond ande gjort til vår granne — stilla sig som en fridsstörerska emellan dig och mig, och utså misstroend ts frö i hjertan, som börjat ait klappa för hvarandra? Christina fästade sin blick på den vackra, välvesta och ännu unga mannen... och sjönk, liksom berusad, till hans hjerta. Hvarje misstro var skingrad — hvarje oro hade flyktat. Den fasa, den fruktam, han in af henne, skingrades som en lätt dimma. flams mörka bild syntes numera icke i fjerran. Han var nä rvarande, och hon var hans undergifna älskarinna... hans viljas lydiga slafvinna. De mörka, hotfulla blickar, denn hon erinrat sig, och för hvilka hon ryst... de voro mu ondast den förtviflade kärlekens uttryck... Sjelfva minnet af den förfärliga stund, då Valmont föll, hade bleknat... Det var nu genom passionens synglas han skådade den man, som lagt sitt hjerta för hennes fötter... (Forts. följer.) a