Aftonbladet – 19 januari 1854, sida 2

SE SVETSARE ESSIN PT NS PS AE IS FINE RE hög grad egt förmåga att intaga — synnerligen det vck och så lätt antändliga qvinnohjertat. Hans växt var hö och smärt, hans ansigte regelbundet, ehuru hyn var nå got blek och matta ringar skuggade ögonen. Fans korp svarta hår föll i naturliga lockar öfver hans hvita panna som hvilfde sig öfver ett par mörka, blixtrande, djup uttrycksfulla ögon. Men hvad som framför allt utmärkte honom var han beundransvärda talang — som skådespelare. Ingen va skickligare än han i att hyckla ädla och upphöjda kän slor, ömhet, rörelse, kärlek, passion — allt efter behof Hans ansigte var i stånd att bära hvilken mask son heldst... hans ögon kunde fyllas af tårar, när han be. hagade, . .. hans blickar kunde förtrolla. .. tjusa lik ormens ... Han var en man, som sillan lät någon ka: sta en blick i sitt inres djup... Skedde det så var de i något obevakadt ögonblick, såsom då Christina vid Val. monts död såg honom i hans rätta gestalt . . . Med ett ord Han var en af dessa farliga karakterer, som, efter hvac det påstås, mera tillhöra Södern än Norden... som ärc nästan omöjliga i vårt lugna, kalla, fredliga klimat... Likasom menniskorna öfverhufvud liknande ormarne, hvilka äro farligare och giftigare under tropikernas brännande sol än under nordens kalla himmel! Vi skola svara, om någon åter förebrår oss tycke föi den nyfransyska modellen,, vid tecknandet af våra ;kterer, att det denna gången icke är vårt fel... ty tyllensten tillhör icke mera oss, han tillhör histoien. Vi hafva af spridda drag derur sammansatt hans bild. Gyllenston förde, då han inträdde i lusthuset, öfverstinnans lilla gosse vid handen. lans blickar hvilade med det ömmaste deltagande på den stackars faderlöse, hvilken han tycktes älska som sitt eget barn. Han kastade en skygg, misstrogen blick omkring i et. — Har fru Langenhjelm varit här? — sade han. Icke blott af instinkt, utan äfven af andra orsaker, bade hatade och fruktade Gyllensten Catharina. Ja, en liten stund — saarade den unga qvinnan nästad darrande, Gyllensten stroget. på Christina. oligen sade honom han . blick, att något här föregått som icke var enligt med hans afsigter... men ännu var han hos fru tohee ... ännu måste man skona henne. Han undertryekte sitt miusnöje. nalkades Christina och rut