Aftonbladet – 19 januari 1854, sida 1

Article Image
huru bevisa det? Mest likväl harmades hon öfver deen hjertlösa grymhet, hvarmed öfverstinnans familj snart sagdt hjelplöst öfverlemnat henne i denne mans händer. Likväl måste hon som vän och slägtinge till Stobige söka draga dennes förmodade enka ur det elände, hvaraf hon hotades genom förbindelsen med denne bof. Men för att lyckas häri måste hon ännu djupare pröfva den unga qvinnans hjerta. Derföre sade hon: oo Goda barn, jag förstår ej orsaken till dina tårar. Nu är du ju fri och eger rättighet att bortskänka din hand åt den man som ditt hjerta valt. — Ack, min Gud! — suckade öfverstinnan. — Hvem vet om ej Gud, till straff för min brottsliga böjelse, bortryckte ifrån mig min ädle make, ifrån min son en öm far! ... — Men om nu Gyllenstens kärlek kan ersätta dig allt detta? Öfverstinnan bleknade. — Ja, jag vill ej neka att jag älskar Gyllensten, — och :1å är min fruktan för honom nästan större än min kärlek... Då han är hos mig ser jag, hör jag endast honom ... han är min beherrskare, jag endast ett vilj:elöst redskap i hans händer... Då han är frånvarande äter, ryser jag för hans anblick... i I det hon kastade skygga blickar omkring sig fortfor hon hviskande: — Jag har sett hans händer utgjuta blod... — O min Gud! — utropade fru Langenhjelm, i det hon sprang upp från soffan. — Hvad säger du, olyckliga vän? ... För himlens skull, bryt denna olycksaliga förbindelse! Christina studsade. — Ack, det var för min skull som detta brott begicks! — sade hon efter en stunds tystnad. — Jag har talat om en Valmont... Vet att denne vågade kastta brottsliga blickar på sin fordne chefs maka. — Var det ett skäl för Gyllensten att mörda honom — afbröt fru Langenhejlm. — Hvad gjorde han dlå sjelf? Christina blef likblek. Fru Langenhjelm, som märktte att hon skrämt henne, återtog, för att vinna hennes förrtroende : — Söta Christina, blif ej så förskräckt... Det har nu åter händt, hvad som ofta händer mig, att vara för häftig ... Jag besvär dig, tro ej att det är nyfikenhet, som drifver mig att söka ditt förtroende... Nej, dec

19 januari 1854, sida 1

Thumbnail