Aftonbladet – 19 januari 1854, sida 1

TIONDE KAPITLET. Ändtligen återtog öfverstinnan Stobte med synbar ansträngning : — Välan... Du skall få veta allt... En dag kommo vi, efter en besvärlig vandring genom en mörk skog öfver klippor och kärr, till en den allra vackraste däld, bredvid en liten insjö. Gyllensten förde mig till en mossig stenhäll, hvarpå vi togo plats. Iastigt ser jag honom blekna, hans läppar darra. Förskräckt fattade jag hans händer, frågade hvad som felades honom och besvor honom att säga mig sanningen. Jag bad honom förlåta mig det besvär jag förorsakat honom, de försakelser han för min skull nödgades underkasta sig ..-. — Besvär, försakelser! — utbrast han. — ÖO, gifve Gud att jag finge uppoffra mitt lif för er skull! -— fan kastade sig för mina fötter... Hvad han sade vet jag ej... Jag försökte att uppresa homom... Då omfamnade han mig med vild hältighet och tryckte sina läppar mot mina... För ett ögonblick — jag vill ej neka det — glömde jag att jag var en annans maka... jag såg i den knäböjande endast den brinnande älskaren... och jag vredgades icke... Men min villa försvann... På en gång stod min makes bild, hög, allvarlig och ädel, för min syn. Jag trodde mig höra hans sista ord: Mins din ed, mins att du svurit, att endast vara hennes bror! Ve dig om du bryter denna ed! Förfärad slet jag mig ur hans armar... Gud i himlen vet hvad jag i min ångest sade... Gyllensten, återkommen till sig sjelf, bad mig förlåta ett ögonblicks förvillelse, svor att förr än han ånyo skulle vilja förolämpa ns ville han söka en frivillig graf: ja, om han ej vore nöd. äodig för min säkerhet, skulle den sjö, vid hvars strand vi stodo, skänka honom lugn och frid... Men från detta ögonblick var det också förbi med mitt lugn. O min Gud! huru beskrifva hvad jag led af att se hans tysta qval... Ännu älskade jag min make, men mitt hjerta ömmade för den olycklige ... Ack, då jag bad Gud om hjelp mot de ryska röfrarne bad jag blott om skygd mot yttre våld — och det skulle snart en frivillig död hafva skänkt mig... men deremot måste jag anropa honom om skydd mot mig sjelf. Här slutade den vackra berätterskan, under det hennes tårar oupphörligt strömmade. Medlidsamt betraktade fru Langenhjelm henne. . Hon var inom sig öfvertygac att Gyllensten tillställt hela röfvarescenen, för att genom detta upptåg väcka den oerfarna Christinas kärlek. Mer