Aftonbladet – 19 januari 1854, sida 1

Hon hejdade sig hastigt. — Hvad menar du? — Ingenting. Fortfar du, söta barn. Jag skall sedan säga. — Du tycker med skäl, att det är barnsligt af mig att upprepa... , — Nej, långt derifrån, min bästa Christina! Det är just min högsta önskan att du upprigtigt berättar allt hvad han sagt; du skall sedan få höra mina skäl... Nå väl! han lydde dig således? — Ja. Han gaf sig blott så mycken tid att han tog min och sin kappa, hvarpå vi genast skyndade ur huset. Ifvern att undkomma bofvarne lät mig ej på länge känna någon trötthet. Men småningom sveko mig krafterna, och om ej Gyllensten understödt mig hade jag af mattighet nedsjunkit på vägen. Morgonen grydde redan, innan vi till min stora glädje sågo skogen glesna. Snart varsnade vi en kyrka och bredvid densamma popens hus. Men innan vi hunno dit sågo vi flera bönder komma emot oss och i spetsen för dem löjtnant Valmont. Han hade låtsat fly — försäkrade han — för att skaffa hjelp . . Men denna hjelp — sade Gyllensten bittert — kom nog sent. Vi kunde hafva varit mördade tio gånger . .. Valmont ämnade svara, då jag lade mig emellan af fruktan för uya tvister. Gyllensten syntes högst uppretad och endast mina böner förmådde honom att återhålla den harm han kände öfver Valmonts feghet. Den egentliga berättelsen om vår flykt slutar här, ty sedermera inträffade ej några vigtigare händelser. Vi resa gick ofta till fots för de dåliga vägarnes och då ännu sämre åkdonens skull. Allt gick dock lyckligt och utan upptäckt, och inom kort stodo vi på finsk botten. Jag har sålunda icke något mer att berätta . . . Likväl... Christina tystnade nu. En stark rodnad gjöt sig ötver kinder och hals. ru Langenhjelm låtsade ej märka hennes förlägenhet, utan upprepade hennes sista ord: Likväl... och då intet svar följde härpå, återtog hon: — Du har visst berättat din flykt för mig, men ej. . Kära barn, det var väl ej möjligt att du ej märkte Gyllenstens böjelse? Det är i synnerhet ditt hjertas historia jag önskade lära känna. Den unga öfverstinnan satt tyst och dolde sitt brännande ansigte i sina händer. Hennes vän betraktade henne med deltagande och intresse.