Aftonbladet – 18 januari 1854, sida 3

ett medel att förebygga och undanrödja den olofliga ! varuinförseln, jag också ämnade väcka fråga om rät! tighet att transito öfver det ena riket föra varor till det andra, hvilka der sedermera kunde behörigen j tullbehandlas. Det är denna sednare motion jag härmedelst vördsamt framställer. Knappt torde något exempel i nyare tiden, utom i förhållandet emellan Sverige och Norge, kunna företes, att ett land, som sjelf ieke gränsar tll hafvet eller som har en del af sina provinser närmare belägna till en grannstats hamnar än till sina egna, blifvit förvägradt att till grannstatens stapelstäder införa utan tulls erläggande de varor det utrikes ifrån behöfver, och att derifrån mot en obetydlig afgift transito landeller flodväg vidare transportera dem till sina egna gränsetullkamrar, för att der låta dem undergå behörig förtullning. Polen kan föra varor transito öfver Preussen; Böhmen likaså genom Preussen och Sachsen, södra och vestra Tyskland öfver Belgien och Holland, samt Schweitz både öfver Belgien, Holland och Frankrike. Nu uppräknade stater äro politiskt fullkomligen frånskiljda hvarannan; men emellan Sverige och Norge, så nära politiskt förenade och utgörande tillsamman i flera hänseenden en enda unionsstat existerar icke ett sädant på billighet och ömsesidig fördel grundadt kommunikationsmedel, hvilket likväl numera skulle kunna sägas tillhöra sjelfva folkrätten. Man måste medgifra att ibland många besymnerligheter uti den säkallade föreningen, denna visserligen är en ibland de besynnerligaste. För ett och annat af Sveriges landskaper, t. ex. l)t Jemtland, är likväl en sädan transitorätt utaf allra-ÅP största vigt. De varor, som först sjöledes , genom I Kattegat och hela Östersjön och Bottniska viken upp! före, måste föras till Sundsvall och derefter landvä-JY gen till Jemtland, blifva allenast för den vida högrel! fraktens och assurancens skull långt dyrare än om de infördes öfver Trondhjem och gingo derifrån landvägen till Östersund: förutan att dertill jemväl ytterligare komma kostnader för Öresundska tullen samt de flera dryga afgifterna i svenska hamnarna, nemligen handelsoch sjöfartsafgift samt tolagsoch å en del varor äfven stämpelafgift, hvilka samtliga afgifter, som i Norge ej finnas, ändå mera uppdrifva priserna å de artiklar som jemtlänningen utifrån behöfver. Det är ock så mycket mer onaturligt och obilligt att en sådan transitorätt ej medgifves för Jemtlänningarne, som dessa till Norge och städerna Trondhje.n och Levanger afsätta mycket af hvad de hafva att afyttra, och derföre en liflig handelsrörelse oeh stor trafik ständigt äger rum emellan Jemtland och nämnde norska städer. Hvad som ej kan ske på laglig väg, sker på den olagliga, då behofren och omständigheterna ej blott locka, utan snart sagdt tvinga dertill. När det icke är de handlande tillåtet att transito öfver norska hamj 5 nar införa och vid svenska gränsetullkamrar ordent-? ligen förtulla de varor, dem de för provinsernes förs seende behöfva, så har följden blifvit och måst hlifva In den, att inbyggarne efter hela riksgränsen insmuggla l 2 dessa varor. 5 Funnes transitorätten, så att de handlande kunde drifva importhandeln, hvilket nu icke är möjligt då G de först skola erlägga för varorna hel tull i Norge och derefter half tull vid svenska gränsetullkamrarne j Ir — så skulle denna för gränseprovinsernas jordbruk )b oeh landtmannayrken och för allmogens sedlighet så b förderfliga rörelse till största delen af sig sjelf upp; höra. Erfarenheten har också besannat hvad jag nu an-5S fört. Tullkamrarne i Trondhjem ech Levanger till-Åb läto en liten tid Jemtlands handlande att transito öf-Å7D ver dessa städer föra deras införskrifna varor, och 3 uppbörden vid svenska gränstullkammaren uppgick då st för de sista månaderna af år 1847 och de första är B 1848 eller under mindre än nio månader tillen sum d ma af något öfver 17,000 rdr bko, dä den år 1846f deremot ej hade utgjort mer än 2706 rdr ?4 sk. bko. li Således är också svenska statsverkets för. .: härige-5 nom ej mindre tydlig. Men den tolkning af författningarne, hvarigenom FE transitorätten för en tid medgafs, underkändes afin norska regeringens finansdepartement, och dermed upphörde transitorörelsen. Jag bestrider ej lagenlig38 heten af berörde norska finansdepartementets resolue d tion, hvilken stödde sig på Mellanrikslagen eller förDb ordningen af den 24 Maj 1825. Tvertom, jag er-ÅI1c känner densamma i så mätto, att ej mindre de sven-s ska medlemmarna än de norska uti den kommitte, )h som är 1846 af unionsregeringen tillsattes iör att ju taga handelsoch sjöfartsförhållanderna emellan båda s! rikena i öfvervägande, voro ense både om att anse lc transitorörelsen scke medgifven uti nyssnämnde för-u fattning, men ock lika eniga uti att betrakta denna inskränkning såsom obillig och skadlig för begge län1 derna, hvarföre de ock tillstyrkte å ömse sidor dessl2a upphäfvande. JA Med åberopadt stöd utaf detta tillstyrkande af den li svenk-norska kommitten ingingo år 1849 åtskilliga h Östersunds handlande till Kongl. Maj:t med underd. lt anhällan om en sådan nådig förklaring af 1825 ärs k förordning, att oförtullade utländska varor kunde, lh emot erläggande i Sverige af hel tull samt under beÅh höriga kontroller få ifrån norska hamnar landvägen d dit införas. Öfver denna ansökning hördes generaltullstyrelsen, som dertill tillstyrkte bifall, och den kongl. resolutionen, utfärdad den 29 Aug. 1851, som gifver vid handen att frågan varit föremål för pröfning jemväl i norskt statsråd; upplyser också att det afslag som följde, icke hade sin grund uti nägra betänkligheter ä svenska regeringens sida, utan att, såsom orden lyda, nägon förändring i de om utländ-? ska varors landväga försändning emellan Sverge och j 2 Norge gällande stadganden ansetts icke kunna för li närvarande ä norska sidan medgifvras. Då förordningen af den 24 Maj 1823 utgör i Norj VY ge en lag, utfärdad 1827 med Storthingets samtycke, I och som utan Storthingets bifall följaktligen icke !: heller kan ändras, så var det emellertid ganska na-f wrligt, att Norska Statsrådet, då Storthingets hö-! rande: och samtycke ej hade föregått, icke kunde tillstyrka bifall till ansökningen. se Men så mycket angelägnare för svenska statssver-Åh ket och gränseprovinserna är det ock derföre, att frå-d gan om en sådan ändring utaf 1827 års lag, som blifvit, på sätt nu nämnts, ifrågasatt, utan längrel tu dröjsmål kommer under norska Storthingets öfver I g läggning, hvilket redan i nästa Februari månad samIs: manträder. Detta är ock föremålet för min härme-h delst vördsamt väckta motion. Jag anhäller nemli-lk igen, att Rikets Ständer måtte underdänigst ingå ld till Kongl. Maj:t med en skrifvelse, hvaruti de be-ld gära, att Kongl. Maj:st täcktes vidtaga de åtgärder, I m som honom lämpligast synas, för att frägan mätte s! blifva ämne för det inom kort sammanträdande norsl ska Storthingets ompröfning och de hinder derigenom I k undanröjda, som kitinintills mött den ändring utafh 1825 ärs svenska författning? och 1827 ärs norska le lag, hvilken rörande transitohandeln blef utaf SvenskNorska handelsoch Sjöfarts-kommitten uti dennesl( år 1847 afgifna betänkande tillstyrkt. h Jag anhaäller vördsamt om remiss utaf denna mo-låd tion till högliofliga allmänna besvärsoch ekonomi-n utskottet, till hvilket jag skall ingifva de handlingar, Is som ytterligare upplysa och utreda ämnet, och jagls förenar med denna anhällan äfven den, att högl. utskottet, så skyndsamt som möjligt, mätte handlägga frågan, på det att Kongl. Maj:t må kunna nog tidigt I f erhålla del af sståndens skrif e för att, med föranledande derutaf, vidtaga de ätgärder, som kunna J ( i näder synas för Kongl. Maj:t lämpliga ech nödiga. iv Nils Larson. f från Jemtlands län., 3 — n kr ÅA CA DA rr LU VP PV O HIN HH UA e DM MM FA He et old 0 MI VM 4 NO JAm Oc 4 I sammanhang med denna motion meddela I: vi ett anförande som motionären sedermera 3 F f ämnde fråsa haft i angående ofvannämnde fråga haft i bonde Xt ståndet så lydande: k Under est föregående plenum har jag väckt en YV motion angående rättighet för hvardera af de förenade rikena Sverige och Norrige atttransito öfver det Ada oc anduna föra arne. AÄh I AA