Aftonbladet – 18 januari 1854, sida 2

KTRS RAR SU RER — Och huru den unga frun bar sig litet narraktigt åt i sin räddhåga för sin mans lif! — sade vänninnan, småleende. — Dock... den fruktan var ej ogrundad... ty hvilka faror gingo ej våra krigare dagligen till mötes. — Ack, huru glad var jag ej, då min man, ständigt utmärkande sig för mod och tapperhet, af Gud beskyddad, oskadd återvände ur striderna! ... Men ännu skulle min lycka, min sällhet förhöjas, på det jag sedan desto bittrare skulle få känna sorgens och saknadens qval... Jag blef mor, och min makes kärlek stegrades nästan till dyrkan ... Med en blick af outsäglig ömhet slöt han mig och värt barn i sina armar... Men sedan kommo bistra, förfärliga tider... Ryssarnes öfvermakt och de svenska herrarnes förräderi samverkade — och Finland föll... Finland, detta land, som fienden aldrig skulle hafva kunnat cröfra med svärdet allena. .. Viborg gick öfver, och jag, min make och vårt barn blefvo fångar... OCzaren ville ej tilläta Stobees utvexling, och min kärlek nekade mig att antaga er vänliga inbjudning att i edert sällskap återvända till Sverige . ... Min man bad dig medtaga vär son;... jag nekade dertill, jag ville ej skiljas vid värt barn... Jag gaf vika först då han framställde mig omöjligheten af en flykt genom Rysslands stepper och skogar, i fall vi utom våra egna personer äfven haft ett litet barn att sörja för... Med tårar och kyssar skildes jag från min älskling och gick att dela den mans bittra öde, åt hvilken jag svurit trohet i nöd och lust. Hon tystnade och betraktade med en outsäglig blick en en fyraårig gosse som just nu inträdde, röd och ev.rug, från träidgarden, men som genast åter försvann iland de gröna buskarne utanför lusthuset. Fortsätt bästa Christina, — sade fru Langenhjelm. — Då m cezar Petter ej kunde förmå min man att antaga tjost i ryska armän, förviste han oss till Archangel .. Gud i himlen, hvilka bittra lidanden vi der nödgades enomgå! Småningom fördystrades min mans lynne... Mven jag, som blott såg lidanden och olyckor omkring mig, som saknade hvarje umgänge med personer af mitt eget kön, och som nödgades umgås endast med karlar, af hvilka somliga af sorg nedsjönko i en