Aftonbladet – 18 januari 1854, sida 2

lensten vistades i staden för uppgörandet af några affärer... Under dennes frånvaro besvor mig löjtnant Valmont att tillåta honom följa oss. Afven han ville så serna bidraga till skyddande af min säkerhett — sade van. Vid mitt svar att det ej berodde af mig bönföll van, att jag måtte utverka Gyllcustens bifall. Jag uppyller hans begäran och efter några invändningar biföll syllensten. Följande dagen afreste vi. Det började redan skymma, då vi hunno till en stor skog. Gyllensten gjorde halt och frågade Valmont om van ansäge det rådligt att vid nattens iubroit passera geom skogen. Ni inser väl att det icke är för min egen lel jag fruktar, — tillade han. Valmont svarade att skoan blott vore några verst lång och att han cj hört oms alas, det någon vore osäker. Vi anträdde sålunda vår resa genom den möjrka och vf nattens skuggor allt mer fördystrade skogen. Vi hade redan tillryggalagt största delen deraf, då vi hastigt blefvo fverfallna af röfvare. Till min obeskriflica törvåning och förskräckelse tog Valmont flykten. Gvyllensten dermot slogs som ett lejon, men blef omsider öfvermannad. Knäböjande besvor jag dessa barbarer att taga alla våra penningar och blott lemna mig och min följeslayare friheten. De gapskrattade, och utan nåd blefvo vi sundne och bortsläpade. Vi fördes på en föga trampad gångstig midt igenom len tjocka skogen till en liten enstaka koja. När vi ramkommit bands Gyllensten så fast vid väggen att han snappast kunde röra sig. Mig brydde man sig ej om tt fängsla så hårdt. Man slog blott ett tåg omkring nitt lif och fästade detsamma 1 väggen. Men Catharina, — döm om min ångest, mir förtvif an, då jag förnam deras tal!... Gyllensten skule mörlas och jag blifva deras byte. I min förtviflan såg jag nig omkring efter något vapen för att dermed ända mitt if, — då jag helt nära bredvid mig fick se cn Maricvild... Den heliga jungfrun med barnet på armen log så vänligt emot mig... en stråle af hopp och ttröst inrjöts i mitt bröst... jag knä öjde och anropade i tystet himlen om beskydd och hjelp. (Forts. fölljer.)