Aftonbladet – 18 januari 1854, sida 2

NE OA SER DAT INRESA SEE ONT EA qvinnonycker och förebrådde honom hans svaghet. Jag skulle snart, menade de, återfalla i min förra sjukdom, — och då vore måhända flykten omöjlig. Gyllensten vore den bästa vän och beskyddare... med honom kunde jag resn säkert, och — hvad som afgjorde mitt öde — genom min vägran att fly, kunde jag föranleda en upptäckt, som blottställde alla de svenska fångarne. Glädjestrålen slocknade i min mans öga... en tår glänste i dess ställe. Stum af tårar tryckte han mig till sitt bröst... sedan lade han min hand i Gyllenstens med dessa ord: — Här anförtror jag åt din vänskap, din heder det dyrbaraste Gud gifvit mig — min maka. Mins din ed! mins att du svurit att vara hennes bror! Ve, ve dig, om du bryter denna ed! Och nu farväl! Min man nästan bar mig i kibitkan och tillropade oss ännu ett farväl! Och vi försvunno med ljungeldens snabbhet . .. Ack, minnet af denna förfärliga stund söndersliter mitt hjerta. Den unga öfverstinnan utbrast i en nästan konvulsivisk gråt. Fru Langenhjelm skakade på bufvudet, liksom hade hon ej kunnat förstå sin vilninna. Ty om hon älskade Gyllensten, — hvartill då denna gränslösa smärta, och bar hon återigen sin makes bild så djupt inpreglad i sitt hjerta, hvartill då denna nya förbindelse. Dessa spörjsmål sysselsatte väninnan, och nu mer än någonsin blef det henne angeläget att lära känna Christinas historia. Hon bad henne derföre fortsätta sin berättelse. Den unga frun återtog också efter en stunds tystnad: — Vi fortsatte vår resa. Aldrig har en bror, en far eller den ömmaste mor kunnat visa ett älskadt barn en sådan omvårdnad, som den Gyllensten egnade mig. Ett ord, en blick af mig ledde honom hvarthän jag ville. Utan det minsta hinder uppnådde vi Moskwa. Som jag, af fruktan att blifva förrådd, ej vågade visa mig i staden, stannade jag i en fransmans utanför densamma belägna hus. Löjtnant Valmont — så var fransmannens namn — hade varit i svensk tjenst; min man hade under en tid varit hans chef och han syntes nu högst belaten öfver att få visa mig några dagars gästfrihet, medan Gyl