Aftonbladet – 18 januari 1854, sida 2

Första Qvartettsoireen, gifoen af hrr d Aubert, Berens, Lindroth och Mollenhauer. Den af nämnde konstnärer anmälda serie af qvartettseancer öppnades i går under de mest gynnande auspicier: programmet var artistiskt och omvexlande, exekutionen i sällsynt grad lyckad, och auditoriet så talrikt, att den mindre börssalen, som för tillfället begagnades, framdeles utan tvifvel måste utbytas mot en rymligare lokal. Soiren börjades med Spotrs Bdur-qvartett, en komposition , hvari man återfinner den Spohrska musikens poetiska lyftning, elegiska, svärmeri, fina och konstfulla arbete; men ock dess något ensidiga maner, hvarjemte den ej förnekar den förkärlek, hvarmed violinvirtuosen af första ordningen gerna ihågkom primariepartiet. Intresset stannar hufvudsakligen vid de båda första satserna, hvilka renast återspegla det egendomliga i Spohrs tonpoesi; Allegretton höjer sig deremot ej långt öfver det vanliga, och finalet, ehuru artistiskt arbetadt, saknar bestämd karakter och stil. Mozarts T:de qvartett, D dur, som dernäst följde, är ett allmänt kändt och älskadt mästerverk, hvilket i melodiens idealiska skönhet, harmoniens klarhet, formens renhet, visserligen ännu aldrig öfverträffats. Denna qvartett tillhör Mozarts sista period; den skrefs år 1789 för konungen af Preussen, som sjelf var violoncelldilettant, hvarföre ock partiet för detta instrument är betydligen framlyftadt. Det sista numret utgjordes af den i sitt vilda, misantropiska bizarreri likväl så genialiska komposition, hvilken innebär problemer, lika intressanta för tänkaren och psykologen, som för musikvännen. Halft afkastande den musikaliska formens band, rufvar den öfver lifvets doldaste gåtor, sväfvar den vid branten af afgrunder, dit förr ej snillets dämon fört någon irrande menniskoande, och afhöljer syner, för hvilka blott tonen, och blott tonen från Beethovens lyra, eger uttryck. Skräckscenen i Don Juan med underjordens fasor, är mild, jemförd med denna tafla. Man erfar dock en känsla af lugn, då man skådar andeverldens utsände, iklädd menskliga former, hör honom uttala bestämda begrepp; men i dessa regioner, der förståndsbegreppet Ta a a nr