Aftonbladet – 18 januari 1854, sida 1

v öfverstinnan skiftade färg, tårar fyllde henögon, och hon svarade med sakta röst: vill du att jag skall göra? Nästan öfvergifen ol min fimilj, ser jag mig blottställd för fattigdom boch nöd... Och min son... mitt enda älskade barn! u skall vårda, leda och uppfostra honom? — Det är sannt — sade fru Langenhjelm, långsamt och begrundande — det är mycket som talar för denna förbindelse . . . En liten paus uppstod ånyo. Men hastigt återttog hon : — Men älskar du då Gyillensten? Christina blef blek som halsduken, hvilken Ibetäckte hennes barm. oo— Du tiger, du bleknar... Christina!... vid vår gamla vänskap besvär jag dig, att tala sanning .... Älel iu honom? ast hörbart svarade hon: Jag vet icke. — Du vet icke — utropade fru Langenhjelm,, på det uu högsta Uveraskad. — Hur i Guds namn skall Jag förstå det? Christina fattade hennes hand. — Hör mig, — sade hon, — för dig, min enda, sanna, moderliga vän, vill jag upplåta hela mitt hjerta . . . vill tala sanning såsom inför Gud... — Erinrar du dig — fortfor hon, — när du för åtta är sedan var i Stockholm i sällskap med din nu aflidne man, auditören Langenhjelm? Vi träffades då ofta i min fars hus, och din slägtinge, dåvarande kapten Stobee, atföljde er. Du mins att det var då jag lärde känna min oförgätlige och — jag vågar säga det — ännu alltid älskade make... Du mins huru han fattade böjelse för mig, fastän jag då var nästan ett barn, huru ömt jag besvarade hans böjelse och huru mina föräldrrar med glidje lade våra händer tillsammans. — Ja, allt det der vet jag — svarade fru ILangenhjelm., — Vi reste sedan tillsammans öfver till FFinland, du nygift, jag för att efter flera års skiljsmessa f få återse min alltid lika högt älskade Langenhjelm. — Huru högt min man älskade mig . .. huru ömt jag besvarade hans kärlek! — återtog Christina, suckande.