Aftonbladet – 18 januari 1854, sida 1

honom... edra tossor, — fortfor han, vänd till flickorna J skullen bli så rädda, att j skullen lofva i er nöd, hvad j ej kunnen hålla för er död, att bli hederliga qvinnor... Ja... jag... rov alt jag sjolf i dett ögonblick skulle bli rädd, om jag tick se honom... men nu ger jag det fan... Utan lefve kung Carl den tolfte! Ma alla hans fiender läggas honom till fotapall och alla bofvar och skälmar draga för fin i våld!... och derpå tömmer jag mitt glas. — Se här — fortfor han — har jag ej som ärlig karl druckit i botten — han gjorde nagelprofvet; — ingen enda droppa! Men hvad går åt dig, bror Gyllenroth! Du ser ju ut som om en cassationsdom gått öfver dig . . . Och inte har du gjort mig besked heller... Cecilia hörde ej för det orediga sorl, som uppstod. . . Hon smög sig fram... Ingen märkte henne, men hon såg mycket väl, att man åter fyllt öfverstens glas, di han åter förde till sina läppar. Hon sprang fram, men mnan hon hann yttra ett ord, var det redan tomt. TIion : sin hand på hans arm, men studsade förskräckt tillbyco vid asynen af hans nu uppsvällda och rödbrusiga anivov så olikt de ädla, milda, fast något allvarliga drag, som nyss förut gjort det djupaste intryck på hennes barnsliga hjerta. : ij Den stackars flickan repade dock åter mod och frågade darrande: — Herr öfverste, när skola vi resa? — Resa — stammade han — hvart skola vi resa? ... Drick ett glas, barn, skall du få sc, att här är bäst... — Herr öfverste... för Guds skuld... — Vill du tiga, din tåssa? — hviskade en röst henne i örat och en omild hand nöp henne så hårdt i armen, att det aftvang henne ett skri. Detta tycktes för ett ögonblick väcka Stobde. — Ni gamla harpa... hvad gör ni vid flickan? — ropade han. Madamen var cj sen att begacnr tillfälla. Att sätta sin ena hand för det arma barnets mun, med den andra fatta henne i håret och släpa ut henne, var ett ögonblicks verk. Till all lycka ropade man henne i detsamma från HU