Aftonbladet – 14 januari 1854, sida 2

— Hör på... har du blifvit så helig, att du icke) kan följa med en vän in på en simpel källare... Hvad fruktar du då för? — fortfor han, skämtande — Fruktar du att någon satunge bland värdshusflickorna skall förleda ditt redan stadgade hjerta... Men vet du hvad, min bror! den rätta dygden består uti att kunna se frestelsen i ansigtet och icke rida fan i våld, som kung Carl, då han fick syn på Aurora Königsmark ... Kom med nu bara, du kan ju sitta på en stol och göra dina betraktelser öfver djefvulen, verlden och vårt eget kött. Då Stobee ännu tvekade, återtog Gyllenroth: — Jag skulle ej bedja dig följa mig, om det ej vore för att på ett trefligt och ogeneredt ställe bjuda dig några förfriskningar... Du vet att jag är ungkarl och således icke i ständ att hemma hos mig undfägna dig... Hos madam Hofverberg deremot äter man förträffligt och hennes flickor äro särdeles skickliga i att tillaga mat. — Om så är — sade öfversten — så låt oss stiga på, ty jag känner mig verkligen hungrig... Det börjar redan skymma och jag har sannerligen icke ätit något sedan 1 morse. — Nå väl, så kom då — sade Gyllenroth. Han gick förut uppför trappan, Stobge följde honom och snart inträdde de i källarsalen. Ingenting tycktes här olikt en vanlig restauration. En disk, bakom hvilken värdinnan sjelf tronade, syntes. i ena hörnet, vid sidorna stodo flera små bord, vid. hvilka åtskilliga gäster sutto med sin kalfstek och sin mugg öl, i taket hängde en lampa, som sparsamt upplyste föremålen. I fonden och på ena sidan öppnade sig dörrar, som förde till flera smårum. Stobte hade närmat sig en af dessa som stod på glänt och genom hvilken han hörde stoj och skratt ljuda emot sig. Hastigt som tanken ilade madamen från disken, med en vighet som man knappast skulle kunnat tilltro hennes korpulenta figur, satte händerna i sidorna och placerade sin egen väldiga person emellan öfversten och dörren. — Här får ingen gå in, ser ni, min herre — sade madam Hofverberg, ty det var denna aktningsvärda matrona sjelf. — Härinne är ett slutet sällskap,... några personer af mina vänner, som vilja vara ostörda, förstår ni. Stobce smålog ofrivilligt vid dessa ord, ty ham hade hört och sett nog, för att inse det dessa vänner, ingalunda tillhörde madamens samhällsställning.