så mycket penningar som möjligt. Vill ni lofva mig att laga, det de riktigt blifva öfverstyrda? — Det skall blifva mig ett kärt besvär — sade Taube. — Men nu farväl, mina herrar! Jag önskar er en lycklig resa. Han vexlade ett par betydelsefulla blickzar med Gyllenroth, under det han under en artig buagning räckte Stobee handen. De båda herrarne lemnade rummet och Taube följde dem artigt ända ut i förmaket. Så snart öfverståthållaren blifvit allena slog han armarne i kors öfver bröstet och vandrade tankfull några hvarf fram och tillbaka öfver golfvet. Han harmades i sitt sinne att ödet åter tillskickat Carl en trogen och tillgifven tjenare, som dertill förenade djupa insigter och oförfärad tapperhet. — Hvad som stärker Carls parti förringar vårt, — mumlade han. — Gud förbjude att konungens blir det segrande . . . Carl den elfte sökte afhugga hydrans hufvud ... men hans son skall få erfara att hon redan kommit på fötter igen... g Ilan närmade sig åter pulpeten, utdrog en lönnlåda och framtog en liten bok, i hvilken han inskref Stobees namn, med bifogande af epitetet konungsknr. I det han åter inlade boken mumlade han för sig sjelf: — Jag rår ej för att vi äro slägt... Den som ej är med oss är emot oss... Han måste störttas ... 1 natt vill jag skrifva till Gyllenroth ... Godt attt det ges sådana kreatur! ... Hvart ville man eljest taga vägen! SJUNDE KAPITLET. Medan öfverståthållaren gjorde sina reflexioner hade emellertid Stobee och Gyllenroth aflägsnat sig från kungshuset, tagande vägen öfver Riddarhustorget åt Lilla Nygatan. — Bor du här? — sade Stobee, då hans följeslagare stadnade utanför ett stort och präktigt hus, ungefär midt på gatan. — Ah nej, detta är blott en genomgång. Följ med bara! De gingo genom en ljus förstuga, derpå uppför några stentrappor och befunno sig nu på en trång och smutsig gård. Efter att ytterligare hafva gått genom en mörk förstuga, som öppnade sig vid ena ändan af gården, stodo de i en oansenlig gränd framför ett hus af särdeles ruskig beskaffenhet.