Aftonbladet – 13 januari 1854, sida 1

ÖFVIERSTE STOBEE) BLLER HO)LSTEINSKA PARTIET. EN BEARBETNING Ar CARL von ZEIPELS efterlemnade papper Ar HERMAN BJURSTEN. Men min pbigkostym hade redan gjort mig oigenkännelig, och den fiinska brytning, som jag förstod att antaga, bedrog mina föörföljare. På aftonen återvände jag som finsk bondpigar och inträdde i min nya tjenst. Oaktadt alla de faror ssom hotade mig, de sorger som tryckte mig, måste jag skratta öfver mig sjelf, då jag satt der och lindade barn. Mcn nöden har ingen lag. Den drifver hund i band och en soldat att bli barnpiga. Överståthållaren skrattade och frågade om ej herr Härlin till sluts blef jaloux och, ifall frun var ung och vacker, fick orsak att ångra sitt begifvande. Öfversten såg allvarsamt på baronen. — Äfven om minnet af min maka ej skyddat mitt hjerta — sade han med lätt rynkad panna — skulle jag varit ur stånd, att så förorätta gästfribeten. Likvissthotades jag af en dylik slags fara, fast från annat håll... och detta blef orsaken till min frihet. Jag hade nära ett år uppehållit mig i Petersburg och ännu syntes ingen möjlighet att komma derifrån. Då — ryssarne måtte hafva en besynnerlig smak vis å vis fruntimmer — förälskade sig en rysk officer i mitt fagra ansigte, och för att rädda min ära blef mig endast flykten öfrig. . — Förträfflligt — sade Taube skrattande. — Ni kunde väl ändå ha beesvarat hans ömma låga för rolighets skuld... — Jag hadde icke tid att tänka på sådant... Alla mina bekanta ttäflade om att hjelpa mig, stackars flicka, undan den råar ryssens kurtis... För att göra min flykt lättare, förmådldes jag, med mycken motsträfvighet förstås, att iklidla mig karlkläder. Alt lyckades... jag fördes ombordl på en finnskuta, och är nu här... — Och är hjertligt välkommen — sade baron Taube, 2) Sa A.B. N:o 1. 3 och 4.