riksförsamlingen försjunka i apati. Det är emeller-Jla tid svårt att vara fredsmäklare mellan handeln ochlst industrien, liksom det synes vara svårt att mäkla fred på mellan andra stormakter då de råka i strid. Manlig bör likväl ihågkomma att vissa naturkrafter befinna jst: sig i en beständig strid, och dock bero de af. hvarEi undra. Så är förhållandet med de expansiva och defat sontraktiva krafterna; de sträfva ständigt att mot-fle verka hvarandra; men de lärde påstå emellertid attlva det är på dem som hela verldssystemet beror. Denå D expansiva kraften representeras här af handeln, ochjso den kontraktiva af industrien. Handeln sträfvar tilljöp en utbredning, industrien till en konsolidering. Förjdo samhällets väl vore det önskligt om man kunde bringa sn dem ått samverka. — En af våra stora tidningar har da gjort den beräkning att de olika krafternas betyden-sl het inom detta stånd förhåller sig som 23 till 2;jtic men den värde referenten har glömt centrum gravi-sk atis, som är fosterlandskärleken; och när man icke I bl afser från denna, saknas ej förhoppning att jemvigtstc skall kunna åvägabringas. Strider kunna emellertidhö ej undvikas. Härvid torde kanske ej sakna sitt in-Ibi tresse att betrakta andra länders erfarenhet och tagalfö lärdom deraf. Det finnes en östat på östra sidan om bl den gamla verlden, der industrien fått utveckla sigli helt och hållet på handelns bekostnad, ett förhållande m hvari en annan stat i nya verlden nu företagit siglhe att åstadkomma en rubbning. På gamla verldensd: vestra sida finnes deremot en annan östat, der han-Jhe deln vunnit den största utsträckning, men der harlhc äfven industrien nått sin största höjd, hvilket synesfå visa att det är jemvigten som är fördelaktigast.!å Hos oss står hvarkenhandel eller industri synnerligen högt; dock har på de sednare decennierna isynnerhet industrien gått märkbart tillbaka. För att motverka ett sädant tillbakagående fordras derföre en konsoliderande kraft, nemligen stabilitet. Man kan ej fordra att stora kapitaler derförutan skola nedläggas i industrien. Tillförene reviderades vär tulltaxa hvart femte år, nu är det ej mer än 2 år mellan hvarje ny tulltaxas uppgörande. Det är alldeles otänkbart att nägon skall vilja inläta sig i företag, uti hvilka rubbning inom så kort tid kan genom lagstiftningen åstadkommas. Om den önskvärda stabiliteten skall kunna vinnas, är derför en förändring i grundlagen nödig. Talaren kände visserligen, att ban af 81 4 R. F. var förhindrad att om den nu föreslagna grundlagsförändringen yttra sig, men han kunde ej vara förhindrad att uttala den öfvertygelse, att då man borttager ett visst skydd man bör laga så, att ett annat kommer i stället. Talaren I hade vid flera tillfällen uttalat den äsigt, att förbuden ej äro hvarken nyttiga eller nödvändiga, och derföre ville han hafva sådana stadganden att förbuden kunna borttagas. — Särskildt fästade sig talaren vid hvad som blifvit yttradt om utförselstullen på sparrar; pästod att de träd som lemna 7-tums sparrar stå i sin bästa växt och att det var stor skada att hugga dem i mängd. Meningen med den föreslagna tullen var ej att träden skola kolas i stället att huggas, utan att de skola växa. Talaren erkände att den föreslagna tullsatsen väl var lika med förbud, men förordade den dock på grund af vära skogars stora vigt. Slutande talaren med ett förnyadt uttryckande af den äsigt, att det ej kan vara annat än nyttigt att förbuden borttagas, för att lemna rum ät stadganden som lofva stabilitet. Hr Rooth uppläste ett skriftligt anförande, hvari han uttryckte sin förvåning öfver den kongl. propositionen, som var i så hög grad stridande emot hela landets så oförtydbart uttalade önskningar. De talrika petitionerna från landets anseddaste affärsmän borde ätminstone förtjenat nägot afseende; hemställande talaren när på detta sätt vårt land skall komma i åtnjutande af det som gör andra länderslycka. Talaren erinrade hurusom, trots den allmänna röstens fordringar, artikeln väfnader ej finnes i propositionen med ett ord omförmäld, och regeringen således ej synes ha velat göra nägot för undanrödjande af det djupa moraliska förderf, som alstras af den genom förbuden på dessa varor uppmuntrade smugglingen. Hoppades att bevillningsutskottet skulle taga sig saken an och föreslå förbudens borttagande. Hr Almgren hade med stor ledsnad åhört det klander som riktats mot det kongl. förslaget. I motsats deremot ansäg talaren det vara sin pligt att erkänna den klokhet och varsamhet, hvarmed-regeringen gått till väga. Hela landets bebyggare äro intresserade i industriens beständ, och det vore derföre klokt att söka tillvägabringa stabilitet, hvilket är allt hvad man begär. Hr Schwan hade önskat erfara hans åsigt i hvad som rörde den artikel som är föremål för hans egen handtering. Denna punkt var dock för talaren alltför ömtälig att han deri skulle vilja uppgifva någon bestämd siffra, utan öfverlät han dennas fastställande ät den värde talarens rätträdighet, öfvertygad act han ej skall vilja med ett penndrag undertrycka en industri, som öfver ett sekel blomstrat i värt land. Päminnande att Frankrike ännu har beständande 126 införselsförbud, England 26 och Sverige endast 23, trodde han angeläget vara att iakttaga varsamhet, sisom det enda han önskade. Härmed instämde hr Spångberg. Hr Gustafsson ansåg frågan om tullen på nödvändighetsvaror utgöra en lifsfråga för den arbetande klassen. Talaren förmälde sig visserligen ej mäktig att taga naturkrafterma till bundsförvandt, men trodde sig dock kunna stå fast vid hvad han ständigt yrkat, nemiligen nedsättning i tullen på lifsförnödenheter. Följaktligen instämde han till alla delar uti hvad hr Schwan i detta afseende yttrat, och förnämligast ii hvad som angick spanmålstullen. Önskade äfven nedsättning på råämnen. Man har sagt, att våra industrialster ej kunna täfa med utlänningens. Detta kan vara sannt i hvad som angår smak och elegans, men ej i afseende på soliditet. Ingen har dock satt i fråga orsaken till vår underlägsenhet i förstnämnde hänseende. Talaren fann den i bristen på skolor för industri-idkare. Undanrödjes denna orsak, skall äfven dess verkan, underlägsenheten, försvinna. I handtverksordningen föreskrifves att mästare skola tilltålla sina arbetare att besöka söndagsskolor och andra för fabriksoch handtverksarbetare afsedda läroanstalter. Detta låter uxderligt. En fremling skulle kunna tro att vi äro försedde med allt som behöfves i detta afseende. Så är tyvärr ej förbållandet, och hoppa des talaren att ständerna skola åt detta ämne egna den uppmärksamhet det förtjemar. Rekommenderade emellertid varsamhet så i afseende på bomullsväfverierna i Elfsborgs län som på handtverkerierna, och vände sig i detta afseende till utskottet och till den man inom borgareståndet hvars talenter och insigter der skola göra sig gällande. Hr Kock förklarade sig anhängare af ett friare handelssystem, men trodde ännu detta mål vara aflägset och fann den förevarande propositionen ej myeket hafva närmat oss till detsamma. Talaren uppdrog en historik öfver tullagstiftningen från tiden omI kring 1840 och tillsättningen af den stora tullkommitteen ; visade huru ett ljus då och då framskymtat, I men snart ett fullkomligt mörker intrådt och alla de förhoppningar blifvit gäckade som regeringen gång efter annan uppväckt, till dess vi nu slutligen fått en proposition som betydligt aflägsnade oss från förbudens borttagande, som dock blifvit så Nifligt påyrkadt och så ofta utlofvadt. En talare har sagt att handeln och industrien stå i ett spändt förhållande till hvarandra och motverka hvarandra. Talaren trodde ej att så var förhållandet: Talaren hyllade visserligen ej frihandeln i den utsträckning att alla tullar skola borttages ; våra fabriker, vår industri och vår husslöjd äro dyrbara perlor som förtjena att väl vår-j das; men det kunde ej bestridas att förbuden förlamat de näringar som deraf varit skyddade, hvaremot landra som ej njutit sådant skydd, uppblomstrat. I t I Norrköping hade ett stort antal fabriker blifvit nedet 2 eg PP Fa TA daesatamnmanaAt flarnarat Man Å (MMO 09 FP ma MAA FT Aga VV PV 4 Om rr re sm VN vm MM Nr er rt tt ät mm FR At EO AR Sm ee rt et IV NN et Re ER en