Aftonbladet – 12 januari 1854, sida 2

m—LL— Ä— vV———— me förd ur det lastfulla hemmet till ett så godt, som man kan önska ett barn, och såsom eget barn upptagen af cn idel fru; — Om jag visar dem gossen, öfver hvilken en faders tårar runno i förtviflan, förd af cn moderlig ehuru för honom främmande hand in i den förträffliga, fostrande inrättning som vi kalla Prins Carls, och sålunda ryck t undan frestctsen och fängelset, sjelf lycklig att vara det; — om jag lät dem se barnet, nyss prisgifvet åt vanvården och rusdrycken, förflyttadt i ett hem, der hon numera liknar en lycklig barnengel förflyttad i himmelriket och lkasom drucken af dess oskyldiga skönhet och fr — om jag öppnade för dem alla dessa hem, der förr sorg och misströstan bodde, och lät dem se de ljusnade blickarne, höra välsigs nelserna öfver bättre lottade lilkar; — visst skulle då hvarje redligt sinnad, hvarje sann menniskovän erkänna, att fruntimmersföreningens verksamhet icke varit, icke är — förgäfves. Vi ha emellertid ingenting gjort, som icke varit vår pligt att göra såsom kristna med borgarinnor. Ja, det är min tro, att vi måste göra ännu mycket mer, om vi skola förtjena detta sköna namn. Vi måste isynnerhet vara ståndaktiga i vårt företag. Och jag hoppas, att den tid icke är långt borta, då fruntimmernas verksamhet inom samhälet, isynner het som vårdarinnor af det uppvixande slägtet, skall få en större utveckling och betvdelse än den nu äger. Den rörelse idonna riktning, som nu begynt hos alla folk, som äga höga samhällsbegrepp, skall nog ej afstanna, utan slå rot 1 samhällets jord och der blifva del af den saf, som uppstiger genom stam och grenar af samhällets lifsträd och läter dess krona växa, med hvart år närmare himmelen. Hvad Stockholms fruntimmersförening för