utterara och historiska verk latta den rätta uppfattningen af desamma. Denna uppgift har Julian Schmidt icke kunnat undandraga sig i sin nyligen utkomna Geschichte der deutschen Nationallitteratur jim neuzehnten Jahrhundert, (Leipzig, Herbig 11853). Julian Schmidt står icke på samma politiska grund som Gervinus. Han är till och med i mer än ett hänseende en motståndare till honom. Så mycket intressantare är det att erfara det intryck som Gevinus i det politiska lifvet på mångfaldigt sät invecklade I verksamhet gjort på en så klar insigtsfull och scdligt ren personlighet. : Ty denna tyska, det nittonde århundradets litteraturhistoria är en mycket betydande företeelse inom Tysklands nyare vetenskapliga THlitteratur. Man skulle visserligen kunna önska att i detta verk, som är en frukt af mångåriga forskningar, månget hårdt ord blifvit modereradt, månget kärft och bittert omdöme en smula revideradt; man kan i många vigtiga punkter icke vara ense med författaren; men denna litteraturhistoria skall dock intaga den plats, som tillkoramer densamma genom dhistorieskrifvarens omutliga sanningskärlek, Jhans glödande fosterlandskärlek, hans känslighet för allt naturligt skönt, ädelt och stort, fjätvensom det mästerliga sätt hvarpå han befherrskar sitt ämne och den lyckliga formen. ) Äfven vid bedömandet af Gervinus har Julian Schmidt gått mycket strängt till väga. Ållan har med skarp kritik framhållit det orikÅtiga i det litterärhistoriska förfarandet, att skilja den poetiska litteraturen från den proJsaiska och alldeles utelemna filosofien. Icke I desto mindre kommer han till att tillfredsIställande resultat. ) Gervinus Litteraturhistoria,, sttrar han, är mer än ett konstverk, den är en bedrift, ett nödvändigt och betydande steg till vår andliga befrielse. Vår tidsålders hmfvudsakliga brist var osäkerhet i omdömet, Denna smaks förvirring sammanhängde med ossäkerhet i de sedliga tingen. 1 cen fåfänglig sjjelfåskådning omvexlade vi med en suverän ironi mot allt stort och godt och ett beqvämiligt godkänInande af allt som en gång kommit till exiIstens. Det hade blifvit ett slags vidskeplig dtro, att blott en yttre stor händelse skulle fkunna väcka oss ur denna dorska lethargi, )elektrisera oss och ingjuta i oss nytt lif. Men i sudarnes gunst båtar trögheter föga. Ett Ifolk, som icke är i stånd att i ;gen medvejten verksamhet fullfölja sina syftemål, blir föga hjelpt genom revolutioner. I Gervinus Litteraturhistoria, var ett uppror ifrån det sunda menniskoförståndets sida mot iden moderna scholastikens språkförvirring. Under cen föregående tid skulle ett dylikt företag icke rönt någon framgång. Till ett kritiskt verk af detta slag fordras ett sikert medvetande om seger, känslan af att motståndarens stjerna är i nedgånde. Först känslan af öfverlägsenhet ger haft och rit latt vara liberal. Och liberal ir Gervinus,; oaktadt sin esthetiska rigorism öfverallt der han icke kommer i omedelbar beröring med motståndaren. I detta sammanhang kan man begripa mottot till den näst sista delen, som från Percy lånar ironien mot allt opraktiskt floskelvisen samt slutförmaningen till tyskarne att låta j poosien hvila någon tid. Ett sällsamt motto för en poesiens historia, men fullkomligt passande säsom resultatet af en kritisk handling, som skall afsluta en öfvervunnen period. Det blir oss då också begripligt, huru kritikern i otälighet att rödja rum för denna, nya verksamhet, liksom utkastar åt folket den tröstorr, att dess litteraturs klassiska tid är förbi. Gervinus trodde sig ha kommit till den öfvertygelsen, att hela vår tid vore så inficierad med romantik, att det fordrades en större ansträngning för att leda den inpå en 1y bana, än för det djerfva. greppet efter en alldeles ny verksamhet. Såsom sådan föresväfvade honom politiken, visserligen icke i alldeles bestimda konturer, ty hans anmaning till en andlig folkresning var temligen allmänt hållen och lät blott framskymta föreställningen om ett nationalkrig., Här, liksom i den följande kritiken öfver Gervinus sista skrift, med hvilken vi vilja sluta detta utdrag, bör man ej lemna ur sigte, att en man talar, som ehuru han visserligen icke intager en fiendtlig ställning till författaren af Inledning till det nittonde århundradets historia,, dock i flera hänseenden befinner sig i en motsatts till honom. Men endast en samvetsgrann och i sin öfvertygelse fast motståndare kunde om nämnda arbete nedskrifva följande ord: .Gervinus har ständigt legat i fiendskap med den filosofiska radikalismem, och dock äro i hans sednaste arbete både: metod och resultat beslägtade med denna radikalism. Också har han försökt en konstruktion af historien på induktionens och analogiens väg. Hegel hade med sin visa instinkt rört sig inom den färdigblefna historien, men han hade ur ideella motiver utvecklat de händelser som man i det vanliga lifvet brukar härleda från en ändlig kausalism. I fall man medgäåfve riktigheten af denna metod kunde man lätt känna sig frestad att äfven indraga framtiden i kretsen af den historiskt-filosofiska betraktelsen, så snart förutsättningarne vore bekanta. Genom en jemförelse mellan den grekiska historien och den allmänna europeiska historien under medeltiden och den nyare tiden, har Gervinus utvecklat en lag för evolutionen, som han till och med fastställer efter vissa perioder, och i hvilken han såsom tröst för nutidens förvirring vinner den öffvertygelsen, att Tysklands framtid tillhör den moderata demokratien. Mot metod och resultat kan mycket invändas . .. Men dessa brister uppvägas genom denna andliga energi, som kraftigt uppträder emot tidehvarfve:s politiska slapphet och hvars starka echo has dettyska folket har visat oss, att vi änm dock icke ba förlorat allt mod., fastän RIKSDAGEN. Ridderskapot ech Adeln, Plenum kl. 10 f. m. Öppnades elektorernas lista för val af en ladanmnt