Aftonbladet – 10 januari 1854, sida 2

åföljande riksdag under den 7 Dee. 1847j5 ill R:s Ständer afgaf sitt förslag till ny tulltaxa, leruti bland annat yttrades, att ,K. M:t ansåg tiden då vara inne för en mera fullständig til-Å. lämpning af de till handelns lättnad syftandel. grundsatser, hvilka redan en längre följd af år). warit af lagstiftaren godkända.n Utgående från denna grundsats, ansåg K. M:t samtliga förbudsbestämmelser mot varors inoch utförsel kunna och böra i utbyte mot lämpliga tullafgifter upphöra, med undantag endast för inoch utförsel af tackjern samt utförsel af jernmalm och vissa artiklar gjutet jern, såsom ostämplade och oborrade kanoner; varande såsom allmän princip antaget att tullafgifter till högst 23 procent af värdet voro tillräckliga såväl att skydda den inhemska fabrikationen, som att förekomma smuggling. Genom denna kongl. proposition togs fördenskull ett vid den tiden ganska betydligt steg framåt i tullagstiftningen; och då den d. v. finansministern hr Munthe och den såväl då som nu varande inrikes ministern hr Fåhreus, äfvensom statsråden Wern, frih. Staöl v. Holstein samt justitieministern grefve Posse tillstyrkte en fullkomligt oinskränkt handels frihet, så att förbud mot någon varas ineller utförsel icke vidare finge ega rum, samt öfriga konseljens ledamöter hrr Silfverstolpe, Faxe, Gyllengranat, Peyron och utrikes ministern frih. Ihre ansett betänklighet ännu möta endast för afskaffande af förbuden i afseende på inoch utförsel af tackjern och utförsel af jernmalm; hvarförutan K. M:t sjelf utsträckte förbudet till ofvanuppräknade slag af gjutet jern, borde man väl vara förvissad, att detta ärende blifvit med all möjlig varsamhet, och insigt af regeringen behandladt. Emellertid inträffade, i Februari månad 1848, revolutionen i Paris, hvaraf naturligtvis en t lfällig stagnation i rörelsen uppkom samt ett plötsligt, men, som man erfor, snart öfvergående fall i prisen på åtskilliga fabriksalster. Det härvarande mäktiga fabriksintresset begagnade ganska skickligt dessa händelser och började högljudt ropa på den fara som förmentes komma att hota våra inhemska näringar genom öfversvämning af utländska fabrikater — ett rop, hvilket äfven ingick såsom -en ingrediens i de famösa s. k. Marsoroligheterna. Af denna eller någon annan anledning lemna vi derhän, men ett historiskt faktum är det att, sedan konungens samtlige d. v. rådgifvare vägrat sitt samtycke till förslaget att genom en nådig skrifvelse till Rikets Ständer -terkalla den Tongl. propositionen angående tullreformen, konungen lät till sig kalla bevillningsutskettets ordförande samt åtskilliga dess ledamöter, för att personligen meddela dessa de betänkligheter som hos K. M:tuppstått mot antagande af ett liberalare tullsystem. Följden blef också, som bekant är, att alla förbud bibehöllos, med undantag för artiklarne, sirup och socker. id 1850—1851 årens riksdag såg sig regeringen föranlåten att föreslå de 8. k. transatlantiska tullindringarnas upphörande, — en vigtig reform ehuru den med all visshet blifvit beslutad utan all regeringens mellankomst. Deremot och ehuru regeringen föreslagit fortfarande af status quo, afskaffade dock Rikets Ständer ett af regeringen sedermera upphäft förbud, nemligen på porslin (hvaraf fabrikationen också på de sedermera förflutna endast 3 åren gått framåt i en förvånande grad) samt nedsatte tullen på åtskilliga artiklar, såsom bomullsgarn, handskar, segelduk m. f1. Således äfven då åtminstone ett tuppfjät framåt. Men nu, år 1854!1 då t. ex. iindustriens hemland, England, det friare handelsoch tullsystemets verkningar i hvarje riktning af produktionen med hvar dag lemnat förvånande resultater och föranledt, i stället för en öfverproduktion, som med undergång hotar näringarna, tvärtom en lifligare afsättning och jemnare priser; då uti sjelfva det prohibitiva Frankrike den kejserliga regeringen börjat lossa på banden och inträda på det friare systemets bana; då sjelfva Ryssland funnit sig väl af att nedsätta tullafgifterna; då, beträffande Sverge, rop höja sig från alla landsändar för ett friare tullsystem, ja fabriksintressets envisaste försvarare till största delen nödgats uppgifva ända till hoppet att längre kunna bibehålla monopolet att lefva på sskydd,, men icke genom verksamhet, drift och företagsanda; då man af erfarenheten till och med lärt, att prohibitionerna, långt ifrån att på en natwlig väg höja och förbättra fabrikerna, tvärtom qvarhålla dessa uti ett tvinande tillstånd, så att det egentligen varit och är fruktan för utländsk medtäflan, d. v. s. för smuggling eller s. k. lurendrejeri, hvilken landet har att tacka för att de beskyddade fabrikerna numera betydligt förkofrat sig och gått fram i qvaliteten af tillverkningarna; nu drar man icke i betänkande att afvika från förut offentligen uttalade grundsatser och helt och hållet vara döf för erfarenbetens läror och landets, under så många former, uttryckta önskningar! 1 — Vi meddela här nedan Kongl. Maj:ts förut omnämnda skrifvelse till bondeståndet, i fråga om verkställighet af båda statsmakternas beslut rörande lösen efter 10 års me