längre termin skulle bestämmas, för hvilken regeringens ekonomiska lagar kunde, till industriens större trygghet, orubbadt ega bestind. Omvexlingarne ha emellertid å regetingens sida icke varit så sällsynta, och konungamakten har, såsom vi veta, stundom i vigtiga frågor varit så ombytlig, att den öfvergifvit sina egna förslag till och med innan de hunnit förvandlas till lag. Vi äro derföre af den mening att vår styrelse saknar all skälig anledning till framställandet af detta förslag. Förslagets största fel är emellertid, att detsamma står i uppenbar strid emot en af de vigtigaste grunderna i vår konstitution och just emot den som utgör sjelfva hörnstenen för representationens rättigheter, nemligen ständernas rätt att vid hvarje riksmöte — icke vid hvart tedje eller fjerde — bestämma alla bevillningame i öfverensstämmelse med statsverkets behof, landets tillgångar och det allmänna bästas fordringar vid hvarje serskildt tillfälle. Att rubba denna grund synes vara det mest vådliga för ständernas egenskap af statsmakt, oeh vi tro att hvar och en, som ej alltför mycket misskänner representationens r ttigheter, här skall befinna sig jemte oss — på den konservativa sidan. Regeringens förslag innebär nemligen en alltför betänklig reform af den:bestående konstitutionen, och genom antagandet af denna reform skulle representationen icke blott kunna komma att inskränka kommande ständers makt, utan äfven i sjelfva verket skrifva under ett domslut mot sitt eget anseende. Om detta lagförslag antages, vore väl meningen att förbuden i tullförfattningen straxt derefter skulle upphäfvas; men hvartill skulle det nya grundlagsstadgandet sedermera tjena? Det kan ju blott göra tjenst fören enda gång, såvida förbuden icke framdeles återtagas, och är det rimligt att i grundlagen införa ett sådant för kortare tidpunkt verkande stadgande? Hvad vi här yttrat rörer egentligen den teoretiska sidan af förslaget; men se vi nu till den praktiska deraf, så är det ej heller deri bättre. I afseende på resultaterna kan detta förslag icke betraktas annorlunda än såsom en afregeringen åt våra prohibitiva intressen framräckt. skärm, bakom hvilken de må kunna erhålla det skydd, som de numera icke ens sjelfva våga begära. Skulle ständerne antaga förslaget till. hvilande för nästa riksdag, torde man innan dess icke lyckas att rubba några af de nuvarande förbuden, och när den riksdagen kommer, skall väl äfven grundlagsfrågan först afgöras, innan någon fråga om tullreform kan sättas i gång, och regeringen skulle åtminstone kunna slippa att äfven den riksdagen framställa något förslag om en sådan reform. Nya påhitt skola icke heller då saknas för c:tt vinna ytterligare uppskof. Hvarföre regeringen föreslagit en tid af tio år för en del af tullbevillningens orubbade tillvaro är svårt att inse, enär våra stetsregleringsperioder omfatta tre år hvardera. Man borde derföre i förevarande fall ha föreslagit 6, 9 eller 12 år såsom den lägsta perioden, men hvarföre 10 år? Vi kunna icke finna mera än ett skäl till denna tidsbestämmelse, och det är, att kejsar Nikolaus för några år sedan, vid införandet af liberalare reformer i tullväsende? låtit för industriidkarne i sitt rike tilkännagifia, att några vidare tullreformer icke skulle ifrigakomma under de nästföljande tio åren. Man har sannolikt här velat följa detta ryska exempel och derför bereda väg genom nu afgifna lagförslag. Om denna betsämmelse var passande för Ryssland och dess författning, så finnas deremot helt andra förhållanden i Sverige, hvilket den konservatift-reformerande ministeren synes hafve förbisett. Man bör dock hoppas att ständerns undvika att göra sig skyldiga till samma förbiseende.