Aftonbladet – 9 januari 1854, sida 2

men en annan del sade: vVänta! Det torde ligga mer i saken, än man föreställer sig. Och några voro, som uppmuntrade oss med den skönaste tro på oss och på det vigtiga och goda af vårt företag. Emellertid gingo vi ut som axplockerskor på den stora allmänna barmhertighetens åker, gingo ut terligen ovissa om vår skörd; ty många hade varit der och samlat före oss och man viste icke ännu, hvars andas barn vi voro. Och visst hände det en och annan af oss att triffa på stängda hjertan och personer, som sade, att det hörde till deras principer att ingenting gifva till insamlingar, och att de dessutom ingen garanti hade, att vår verksamhet skulle räcka till på något vis. Men få voro dessa vägrande i jemförelse: med de många, som gåfvo villigt och gåfvo vackert, läggande goda ord till goda gåfvor. Främst bland dessa ädla gifvare voro vår Konung och vår Drottning. Välsignelser öfver dem! Vi hade icke begärt något af demy, ja vi hade sökt afböja tanken, att vi sökte hos dem något annat än en välvilligt uppmärksam blick på vårt företag. Men de, vanda att gifva alla dagar, kunde ej heller nu tillbahahålla den gifvande handen. De åfvo rikeligen och med ord, uti ett handbref af Hennes Maj:t Drotttningen, som fördubblade gåfvornas värde för oss, som hade att förvalta dem. H. Majestät Enkedrottningen, H. K. H. Kronprinsen hugnade oss likaledes oombedda med sina gåfvor. Allt detta var oss som solstrålar ofvanifrån. Och för hvar dag började allmänheten i sitt förhållande till oss allt mera att likna den rike och välgörande Boaz, som lät för axplockerskan Ruth falla ej blott några få ax atan rika kirfvar. När vi efter fjorton dagar åter sammanrädde från stadens olika församlingar för att sfverräkna, vår skörd och se hvad vi kunde ha att begfana med, hvad vi kunde hoppas