Aftonbladet – 9 januari 1854, sida 2

verksamhet för det allmänna, utan öfverskrilande af qvinnans egentliga sfer, som här så sökt framställer sig och hvaraf månget ädelt fruntimmer så väl här, bland dem som icke innu slutit sig till föreningen, som på andra orter inom fäderneslandet, der ett lika behof jörefinnes, torde känna sig manadt till efterföljd. Sjelfva fattigvårdsmyndigheterna torde hafva ett och annat att lära af det sorgfälliga sätt, hvarpå fruntimmerna gått till väga vid atöfvandet af deras barmhertighetsverk och hvaraf redogörelsen här nedan gifver en lika klar som, efter allt hvad vi erfarit, natursann bild. Mången inser kanske icke ännu i sin makliga ro hvarken vidden af det behof, som förefinnes, af en sådan verksamhet, som det af Stockholms fruntimmer nu slutna förbundet åsyftar och redan med så mycken framsång börjat utöfva, eller det gagn, som deraf kan vara att för samhället hoppas. Vi vilja endast uppmana sådana tviflare att i polisen och vid domstolarne, i fattigbaracken och i fängelserna göra sig närmare underrättade om hvarifrån den generation af hamnbusar af båla könen, som egentbgen först sedan ungefär ett tiotal af år börjat i högre grad oroa hufvudstadens invånare, räknar sitt upphof. Van skal! då erfara, att detta slägte till en stor del just utgöres af sådana olyckliga, som senom kolerans härjningar år 1834, då ännu barn, förlorade sina stöd af föräldrar eller anhöriga och sedermera, utan uppfostran öfveremnade åt sig sjelfva, måst i åratal uppehålla ifvet genom tiggeri, hvarifrån vägen till Jaster och brott icke är lång. Må man besinna, vad en stor del bland de 700, mer eller nindre värnlösa barn, om hvilka fruntimmersöreningen och nödhjelpskommitten nu tagit vård, sannolikt skolat blifva, om ej räddning nellankommit. Man skall då kanske icke vägra att lika med oss egna: Aktning och ära åt Stockholms fruntimmersförening för barnavård och åt dem, som gerom gåfvor eller årliga bidrag understödt och fortfarande understödja dess välgörande verksamhet !