Aftonbladet – 9 januari 1854, sida 1

samhet under den tid af tre månader som den hatt sin tillvaro, skall jag deraf anföra blott det väsentligaste. Det blir i dag blott en summarisk redogörelse jag får afgifva; den utförligare måste lemnas till den dag då vi, enligt våra stadgar, efter revisorernas granskning af våra räkenskaper, skola allmänt åter sammanträda, hvilket blir under loppet af nästkommande Februari månad. Emellertid torde jag nu få framställa några facta och några resultater af intresse för alla, som deltagit i vår förenings arbete eller som vägledt oss med sina råd eller hugnat oss med sina gåfvor. Det var en skön stund, j påmiinnen er den visst, mina medsystrar, då vi mär sammanträdde första gången och räcktee hvarandra händerna till det goda företagets utförande. Vi visste alla, att det väsentligaste af vår verksamhet skulle hvila i våra personliga ansträngningar, i besöken uti de fattigas hyddor, i tillsynen af barnen och de hemsökta familjerna, i den trohet och klokhet, hvarmed vi gingo till väga i detta vårt värf. Och vi voro villiga att deruti göra vårt bästa.JiE Men detta var icke allt. Värnlösa barn skulle, då de lemnade provisorista hem, acx korderas in i sådane, der de kunde stanna med gagn under längre eller korare tid, allt efter ålder och omständigheter, f.ttiga familjer, der fader eller moder dött, nåste under-stödjas så, att de kunde behålh sina barns Och till allt detta fordrades pemingemedel. Vi beslöto derföre att dels beskatti oss sjelfva, dels gå ut för att samla dem bland andre. Och detta sednare var af vårt värf icke den lättaste delen. Mången af oss har i detta uppdrag gått med tunga fjät och med tungt hjerta. Och emellertid visste vi, att deet sades om oss i staden: Ack! Hvad det är för ett oråcd, som frunJtimmerna tagit sig före. De taga: sig vatten öfver hufvudet, och skola ingemting uträtta som duger, ingenting som blir varaktigt. Det var nemligen en del folk, som sade så;