Aftonbladet – 9 januari 1854, sida 1

EE ESRrRrrSr bevisat sig sednast under kolerans härjningar flera Europas länder. I fiera af dessa har samhället utvecklat sina bästa krafter ej blott för att möta härjaren, utan för att utplåna dess spår, och göra dess återkomst, till samma grad som förr, omöjlig. Stora reformer i helsovården för de fattiga samhällsklasserna ba blifvit verkställda, bättre bostäder och rik tillgång till friskt vatten ha blifvit anskaffade inom städerna: Dessa länder ha visat sig derutinnan som verkligt kristliga samhällen; de ha icke låtit sig öfvervinnas af det onda, utan de ha öfvervunnit det onda, med det goda. I Sverige har samhällsmenniskan under denna hemsökelsetid visat tvenne olika lynnen. Det ena af dessa, spärrningslynnet, kan jag icke kalla kristligt, då det inom samma land och folk stänger kommun från kommun, stad från stad, vän från vän, och förer hos många till ett sinnelag och till gerningar, som äro rakt motsatta kristliga samhällspligter. Och man spärrar sig icke sålunda från döden, utan att med det samma äfven spärra sig ifrån lifvet och alla ses rika lifsvarma välsignelser. Flera kommer och städer i Sverige ha likväl hållit sig fria för detta lynne, behållit sin frimodighet och likväl behållit helsan. De ha hållit sina portar öppna för koleran, men koleran har icke velat komma dit, eller stadna der. Ty farsoten är ej sällan lik en argsint hund, som anfaller den som fly för honom, men vänder sig bort från den, som möter honom med lugn och beslutsam uppsyn. Stockholm blef tidigt besökt af farsoten. Jag vet cj, om Stockholm var af de niyckei förskräckta städerne, men det vet jag, att så fort härjaren var der och staden såg sin fiende i anletet, så var den fattad, och färdig at kämpa med den som en man, både med konstens vapen och med barmhertighetens helandc verk. Och jag tror, att vi kunna säga, at lifvets, det goda, helande lifvets verksamhe varit större än dödens inom vår hufvudstac under denna tid. Ty sällan har väl derinon RE