Aftonbladet – 9 januari 1854, sida 1

Stockholms Fruntimmersförkening för Barnavård. Föredrag vid föremingens allmänna sammankomst den 31 Dec. 1853 af dess ordförande BREDRIEA BREMER. Det är nu tre månader sedan fruntimmersföreningen för första gången i detta hus allmänt sammanträdde, organiserade sig och begynte sin verksamhet med klar insigt af sitt! syftemål och de medel hon hade att använda för dess utförande. Medan farsoten ännu härjade i Hufvudstaden och gick från port till port i dde fattigas bostäder slöt fruntimmersföreninggen sitt förbund för att öfverallt följa härjarena under dess vandring, och utså lifvets frön i ddödens spår. Vi gjjorde då, hvad de flesta, kanske alla mennislkor måste göra någongång i sitt lif, om de vilja undvika att ohjelpligen dö till sina hjertan. Ja, alla måste vi någongång, efter löffallet af våra käraste förhoppningar, renaste fröjder, ömmaste, bästa vänner, söka rätta oss uppå nyo, begynna ånyo, hoppas å nyo, älska å nyo, på det att vårt lefnadsträd måtte åter kunna knoppas och med nya löf suga luften, solen, regndropparna, allt hvad Guds nåd beskär. Och kan det detta, då komma snart nya vårfäglar och sjunga i dess enar. Den, som en gång genomlefvat en dylik inre död och uppståndelse, har derigenom vunnit ett härligt arf, — arfvet af en orubblig öfvertygelse om menniskoandens odödliga lifskraft, dess förmåga till ständig förnyelsse, utveckling, ständigt ny och högre blomstrring. I tidder af allmänna hemsökelser framstår samhällllet som en menniska, en menniska i hennes ; svaghet eller i hennes styrka. Och jag tror, attt man med skäl kan säga, att det kristligga samhällets värde framför hedendomens, i äfven då dessa uppnått en hög grad af odling,, aldrig visar sig starkare, än under tryckniingen af allmänna olyckor. Detta har