Aftonbladet – 5 januari 1854, sida 2

ETTAN TARA het... Deras artilleri och tross äro i våra händer tillika med tusentals fångar... Fyra tusen man ligga på slagfältet . . — Hurra för den tappre kung Carl, det ärofulla Sverige! — utbrast hertigen — Stobeus, kom ihåg ditt löfte... — Jag svär det, ers höghet... Hertigens hufvud sjönk ned på skuldran. Då fältskären lutade sig öfver honom var han blott ett lik. — Hans höghet, hertig Fredrik af Holstein är död — sade läkaren sedan han undersökt honom. — Död! — mumlade officerarne sakta och galloperade bort under bibehåilande af en dyster tystnad. Två utaf dem stadnade dock, jemte fältskären, qvar, för att vaka vid det furstliga liket. 3 I spetsen för sin segrande arme förföljde konungen ännu de flyende polackarne, af hvilka den ena kåren eftor den andre sträckte gevär. . Den tjugoäriga hjeltens unsigte var lifvadt af stridslust, hans panna var högburen, hans öga var klart och från hans tunga slagsvärd droppade blod... j I detta ögonblick upphanns han af Stobeeus. — Ers majestät! — sade denne med sorgsen stämma — jag kommer för att bringa hertigens af Holstein atfskedshelsning. — Hvad! . .. har Fredrik stupat? — utbrast konunlocn, i det ett sorgens moln för ett ögonblick betäckte hans panna -— Är han död, min tappre svåger? t — Ja, ers majestät. Jag mottog hans sista suck. Konungen hade stadnat sin häst. Några sekunder ; I förblef han så under dyster tystnad. e Men plötsligen klarnade hans panna åter. — Han fick en skön, en ärofull död — utbrast han. Å— Hvad mer kan en krigare begära? — Hade hertigen sitt harnesk på sig? — återtog Carl hastigt. — Ja, ers majestät. — hö det var väl... eljest hade jag fått bannor a enkedrottningen. Å Och den unge konungen kastade om sin häst och a