Aftonbladet – 5 januari 1854, sida 1

Flera officerare, som varit vittne till hertigens olyckz skyndade nu med lösa tyglar ned från höjden. — Ivar är hertigen af Holstein? — ropade de or hvarandra . . . — Här — sade Stobous dystert, i det han pekad på den sårade; — men en af er måste skynda efter e fältskär ... Rid ni, hr kornett — fortfor kan, vändand sig till en af de yngste bland de ankommande. Kor netten gaf hästen sporramce och ilade derifrån. — Stobaus, — sade hertigen med svag röst, i de fattade den unga vapenbrodrens hand, — du ha at mig, jag vet det... Näst kung Carl ha jag varit föremål för din tillgifvenhet... Icke sannt? — 0, ers höghet! — sade Stobzeus djupt rörd ; — jag bar älskat er högt. Ni var glad, tapper, ädel oci god... O hvarför skall ni dö? — Tyst... låt oss ej tala derom... Vigtigare äm. nen måste upptaga dessa få, flyende ögonblick... Mir tappre kamrat, jag har ett löfte att utbedja mig... Pe andra officerarne hade emellertid närmat Sig... igen vinkade med handen och de drogo sig genasi socka, under en vördnadsfull tystnad. — Laurents Stobxus — återtog hertigen — den tid sommer ... en aning säger mig det... då ditt inflyande skall gälla mycket öfver Sveriges öden... Ack lenna okufliga krigslystnad skall störta min broder Carl och hans land i djupa olyckor... jag förutspår det, ty skuggan af döden ser man klarare än eljest. . . du vet, tt jag lemnar maka osh barn efter mig... du vet att ledvig och vår son vistas i Stockholm för närvarande? — Jag vet det ers höghet. — Nåväl — återtog hertigen, — du skall lofva mig, tt personligen bringa min afskedshelsning till min genål... Säg konungen att detta var min sista önskan ch han skall icke vägra att bifalla den. Lofvar du et? — Ja, ers höghet. — Och vidare — fortfor hertigen med allt mattare öst — vidare måste du lofva mig att beskydda min on... du måste egna honom din tjenst, ifall han en ång skulle behöfva den... du måste försvara hans a id