Aftonbladet – 5 januari 1854, sida 1

Ji sträckande karrier det fruktansvärda batteri, som så länge spridt död och förödelse i konungens leder. Plötsligen vacklar hertigen i sadeln och hotar att falla. Stabeus, som blifvit några steg efter, skyndade fram. — lur är det, ers höghet? — utropade han häftigt. — Jag är sårad, — mumlade hertigen med matt röst, i det han lade sin hand på den unge mannens skuldra; — fort, för mig ur striden, men låt ingenting ka... Derpå vände han sin häst och med ansträngande af sina sista krafter reste han sig i sadeln och ropade till de framstormande drabanterne : — Gå på gossar! raskt framåt... För Gud och mg CO... bu sista ordet bortdog på den döende hertigens läppar... Drabanterna störtade fram och tystade snart polackarnes eldgap, medan Stobaus långsamt förde den sårade fursten ur stridshvimlet. Ett stycke nedanför höjden, der polska artillerict varit planteradt, låg en grönskande och sval eklu: genom hvars gröna grund en silfverklar bäck slingrade sig. Det var hit Stobrus förde duw sårade. Vid rar af bäcken och stödl mot stammen af en väldig e bidade hertigen döden. Blodet strömmade ur hans genomskjutna barm ned på gräset och färgade de hvita blommorna röda. På afstånd hördes dånet af striden, som dock allt mer aflägsnade sig, ty polackarne, efter att hafva mistat sitt arilleri, drogo sig redan tillbaka. — Vi segra — mumlade den döv eus min vän, kom hit... —Jag skyndar att hemta en fältskär, ers höghet —! opade den i aren i det han vände sig om för !e hertigen; — Stoutt gå. i — Nej, nej, det är onödigt, — återtog hertigen — ingen fältskärs konst kan åter 3... Skynda lig hit... jag vill säga dig något... Kom innan lifyet : örsvinner med mitt blod... j