Aftonbladet – 4 januari 1854, sida 1

Slutligen nom skarpt: — Jag har låtit kalla generaleroa till öfverläggning, — sade han. — Ni kan också stanna qvar, hr kongl. råd! Ett beslut måste fattas. Det blir för långsamt att vänta på Mörner och Stenbock... August står redan rustad med sin armå i Sendomir. — Det är sålunda ers majestäts bestämda föresats — dristade sig Piper yttra, — att fortsätta kriget mot polska konungen? Konungen rynkade ögonbrynen. — Hvad annars, — yttrade han skarpi och kallt. — Tror ni att jag släpper honom, då jag har honom så godt som i mina händer? Med Gud och min rättvisa hoppas jag kunna nu som hittills slå polackarne, Ika ännu aldrig förmått hålla fältet emot mig. — Ingen tviflar på ers majestäts både tapperhet och ilycka, — återtog rådsherren, frimodigt, — men medan vi förfölja konungen i Polen, röfvar ryssen ifrån oss våra östersjöprovinser och skaffar sig su fast fot i Liffland och Ingermanland, att han ej så lätt lärer kunna drifvas derifrån. Om vi nu återigen hade fred med kanung August... — Deraf blir ingenting, — utbrast konungen häftigt. — Jag förbjuder er vid min onåd att tala derom, ar kangl. råd! Hvad moskoviten beträffar, så skola vi nog tala vid honom, sedan vi först tuktat August. Dema sednare är ingenting att lita på, och ett fördrag med hinom tjenar till intet, sålänge han har makten i behå Ergo måste han detroniseras! Sådan är min vilja, begiper ni! Piper teg, men en bitter suck höjde hans bröst. Han hade längesedan börjat upphemta frukterna af sitt otidiga fjesk, att i förtid spela envåldsmakten i den kunglig dvildhjernans händer. Och dessa frukter voro dock ännu icke på långt nar imogna. Ukräns ödemarker och Nöteborgs fästning fe1 llades ännu. Under konungens och Pipers samtal hade hertiger af Holstein likgiltigt lutat sig öfver bordet, på hvilke Polens karta låg utbredd. stannade han framför Piper ock fixerade ho