Aftonbladet – 2 januari 1854, sida 2

oe — 0 IAasmysnenertrnsenseraaae Carl betraktade uppmärksamt en karta öfver södr Polen. Augusts armå stod i Woivodskapet Sendomir Lilla Polen, några timmars väg från Krakau — så myc ket visste han redan. Öfvergången öfver Pilica vid des: inflöde i Weichsel — den kortaste vägen från Warscha till Krakau — kunde blifva ganska vådlig om den mötte ett klokt och beslutsamt motstånd. Likväl var det Carl: föresats att på denna väg uppsöka August i Galizien. heldre än att alltförlänge behöfva afvakta polska och saxiska truppernas ankomst till Stora Polen, serdeles som det var osäkert, om August skulle våga att sjelfmant gå sin besegrare till mötes. Som vi redan nämnt, väntade Carl endast på Stenbock och Mörner, som med trupperna från Litthauen skulle stöta till hans armå. Då desse emellertid syntes honom dröja allt för länge, hade konungen, med sin vanliga otålighet beslutit, att utan ytterligare förstärkning, med de trupper han redan hade, uppbryta mot Syd-Polen. Efter att hafva sorgfälligt granskat kartorna, vände sig konungen om och yttrade till en af pagerma, som stodo bakom hans stol: — Kalla hit vakthafvande officeren! Pagen bugade sig och lemnade skyndsamt tältet. Efter några ögonblick inträdde en ung offcer, klädd på samma sätt som konungen, smärt och smidig som han och liksom han utmärkt genom en hög panna, ett ädelt och uttrycksfullt ansigte, öfver hvilket dock ett visst drag af melankoli syntes sväfva. Det var Laurents Stobeus, för närvarande kapten vid konungens lifgarde, en af de tappraste officerarne vid hela svenska armeen, som med verkligt dödsförakt trotsade farorna och som vid eröfringen af Dinamiinde året örut i Dec. varit en af de första, som med värjan i hand vestigit den farligaste punkten, hvarför han också af Carl senast befordrades till kapten. j — Åh, är det du, Stobeus — sade konungen vänligt. Nåväl, hvad nytt i lägret? — Hans eminens kardinal Primas och stor-skattmästaen Leczinski hafva på morgonen anländt från Warschau oeh vänta på företräde — svarade Stobeus. — Jag vet... jag skall strax möttaga dem, ehuru