STOCK — 2, den 2 Januari Det nya året har inträdt med en blid och lofvande uppsyn. Den rena vinterluften, son: förjagat en länge härjande farsot från städernas hem, har på samma gång utöfvat sitt välde öfver jorden och med en lindrig men jemn frost tagit den växande grödan i skydd på ett sätt, som synes lofva gynnande skördar. Af flera kännetecken har man velat förespå en stadig vinter med dess önskvärda lättnader för alla slags kommunikationer, och med leende löften om en tidig och för årsvexten gynnande vår. Hvarje ljusare utsigt, hvarje anledning till förhoppningar för den närmaste framtiden uppfattas också med desto lifligare tillfredsställelse, ju större pröfningar det tillryggalagda året medfört för värt samhälle, såsom dyr tid, farsot och alla dess för de flesta näringar förstörande följder, i hög grad försvårade genom oefterrättligheten af våra författningar och deras ännu oefterrät-ligare handhafvande. Lägger man härtill det tryckande i den allmänna sinnesstämningen, som varit en följd af de allvarsamma rubbningar, hvilka vår östra grannes öfvermod från årets början åstadkommit i Europas politiska lugn, och hos oss särskildt den modlöshet och de bekymmer, hvarmed flertalet af fosterlandsvänner motsågo det stundande riksmötet och de mer och mer förmörkade utsigterna för en tillfredsställande lösning af de stora och vigtiga samhällsfrågor, af hvilkas lyckliga afgörande hela landets välfärd till en icke ringa del beror, så är hufvudintrycket af det nu slutade tidskiftet långt mera dystert än leende, och mer än ett sinne glädjer sig att året 1853 hörer till det förflutna. Men ehuru mörk: taflans förgrund må visa sig för den tillbakaskådande blicken, saknas dock icke ljusa punkter, hvilka det vore en djup otacksamhet att förbise. I mer än ett afseende har vårt fädernesland anledning till tacksamhet mot Försynen, som vakat öfver dess öden. Dess yttre trygghet har förblifvit oantastad af stormarne som rasat och ännu rasa inom Europas politiska atmosfer, och dess inre egendomliga krafter hafva i mer än en riktning ernått en betydande utveckling. Den utrikes handeln har varit blomstrande, tillgången på ädla metaller i riksbankens hvalf har ökat sig med nära två millioner, tillfällema till utkomst för de arbetande klasserna ha vårit rikliga, och idogheten och den allmänna välmågan hafva tilltagit i en högre grad än man under de många missgynnande förhållandena haft anledning att vänta. Oaktadt det skenbara stillaståendet eller till och med tillbakaskridandet i den politiska utvecklingen, kan man dock ej undgå att erkänna verkningarne af stora och helsobringande krafter i samhällets innersta. I trots af de yttre händelsernas påtryckning och de rastlösa bemödandena af friheten och framskridandets motståndare att hämma och omöjliggöra de länge och ifrigt önskade förbättringarne i vårt semhällsskick, har nationens eget medvetande oupphörligen utvecklat sig till en mognad, hvaraf ädla frukter äro att hoppas. Ehvad man än må säga om svenska nationens likgiltighet för sina allmänna angelägenheter, så har denna nation dock i det nyss förflutna årets tideböcker förvarat åt ef. terverlden mer än ett lysande. bevis på motsatsen. Det är sannt, att de stora organisatiomsfrågorna varit jemförelsevis föga uppmärksammade, men man får deraf icke sluta till en allmän politisk försoning. Svenska fol. ket har i vördnadsbjudande endrägt res sig för att bekämpa en smygande fiende som länge utsugit dess ekonomiska märg och förlamat dess sedliga krafter. Striden mo Ådryckenskapslasten har blifvit en nationalan. Ågelägenhet; fosterlandets fara har uppväck Å hundratusen af dess söner till försvar, och från alla delar af riket hafva tänkande mmär linför tronen framburit icke blott bevis utar äfven öfvertygelser och erfarenheter, hvilk: JT landets regering hade gjort väliatt icke för bise. På samma sätt har en stark och en Istämmig opinion låtit förnimma sig i andr frågor, såsom i afseende på ett förnuftigar AA rar